Ingen har väl vid det här laget missat stormen som pågår i kölvattnet av Snowdens avslöjande att USA övervakat Merkels telefonsamtal. Förra veckan berättades i Rapport att Försvarsutskottet under dagen varit på utfrågningsbesök hos FRA, liksom att statsminister Reinfeldt utfrågats i riksdagen kring samma frågor. Det är bra att riksdagen
Så vad finns att säga: Jo, att vi medborgare är märkligt tysta, trots att detta är en demokratifråga! Att detta är en viktig fråga verkar ha gått de flesta svenskar förbi: Samma Rapportsändning hänvisade också till en SIFO-undersöknings resultat att tre av fyra svenskar inte är rädda för att vara övervakade.
Detta är märkligt: Att döma av reaktionerna från Tysklands, Frankrikes, ja flera länders regeringschefer, har dessa uppgifter tagits på största allvar. I USA nekar inte heller chefen för NSA (national Securitas agency) till övervakningen av Merkels telefonsamtal utan menar att detta agerande är helt enligt praxis! Det finns tyvärr inte heller anledning att tro att Sverige står över det här spelet: Det finns flera saker som istället pekar på att Sverige spelar en aktiv roll i den här typen av informationsinsamlande: Generalsekreteraren för advokatsamfundet, Ramberg, menar under samma rapportsändning, att regelverket för att dela information är för vagt och att SIUN, som är satta att granska FRA:S agerande i flera fall riktat allvarlig kritik mot myndigheten. En kritik som inte hörsammats! Initierade lyssnare har säkert redan reagerat över att statsminister Reinfeldt noga avhållit sig från att kritisera USA och Obama för avlyssningen av Merkel. Beror det bara på att de svensk-amerikanska relationerna ska hållas varma? Eller är man rädd för att kasta sten i glashus?Utrikesminister Bildts kommentar; att han sedan länge avhåller sig från att tala om hemliga saker i mobiltelefonen, ger ju inte heller bilden av storögd förvåning!
Nästa märklighet är att argumentationen för FRA:s signalspaning och delande av information med andra länder ofta gör gällande att syftet är att förhindra terrorism. Underförstått att skydda oss medborgare. Det är med andra ord misstänkta terrorister som övervakas. Därför bör vi vanliga medborgare inte vara rädda utan rent utav tacksamma för att de avlyssnings- och övervakningsmöjligheter som finns. Det här argumentet är ju rent nonsens när vi kommer till avlyssning av förbundskansler Merkels telefon. Man menar väl inte att Merkel är en terrorist i vardande!? Avlyssning kan alltså äga rum i helt andra syften än att övervaka misstänkta terrorister. Och det gäller även demokratiska stater som USA!
Nu kanske du invänder att detta inte behöver betyda att din egen telefon blir avlyssnad. Att dina och mina telefon- eller nätaktiviteter knappast har lika stort intresse för vare sig Sveriges som något annat lands säkerhetstjänst som en förbundskanslers. Må så vara, men vem ska dra den gränsen när det är så svårt för oss som medborgare att granska det som sker? När hård kritik riktas mot både de gränser som dragits för FRA:s verksamhet, men när varken myndigheten själv eller regeringen verkar medge något slags problem, då har vi som medborgare ett problem!
Om vi inte kan vara säkra på att den myndighet som har möjlighet att avlyssna och samla in de spår vi lämnar efter oss på nätet eller i etern kan det få allvarliga konsekvenser för demokratin. Inte idag eller imorgon, men på sikt. Nämligen risken att vi börjar censurera oss själva: Vi säger inte längre sådant som vi tror kan misstolkas. Vi undviker vissa ämnen när vi pratar med varandra på telefonen. Vi skriver inte, i bloggar, mikrobloggen eller kommentarsfält sådana åsikter som kan anses obekväma eller det som inte med säkerhet är politiskt korrekt. Att alltså inte fler svenskar är rädda för att övervakas är alltså på ett sätt bra, eftersom vi då förmodligen inte börjat tänka på det här sättet. Men vi borde vara mera vaksamma och rädda om de friheter vi har, innan vi börjat ta för givet att det vi säger och gör i etern lämnar spår som kan sparas och följas.
Demokratin är inte perfekt, men den har något som andra styrelseformen saknar, nämligen att den tar oss människor för vad vi är: Ofullkomliga! Ingen människa vet allt eller förstår allt. Ingen vet eller förstår allt och ingen är heller fullständigt fri från egoism. Därför kan inte en människa eller en liten grupp människor på egen hand förstå vad som vore bäst för alla. Så inte heller en diktator.
Därför behöver vi styra tillsammans, så att säga slå våra kloka huvuden ihop. Det gör inget av de auktoritära, eller diktatoriska, systemen. Demokratin ger alla medborgare lika politiska rättigheter, behandlar oss alla som någon med rätt att tala och skriva, att uttrycka oss. Demokratin bygger alltså på en demokratisk syn på varandra: Den ger oss alla möjligheten att tala för oss själva och att tala för sin sak med varandra. Detta är så grundläggande, men så viktigt!
Eftersom vi alltså inte är fullkomliga kommer varje människa vid något tillfälle i livet, om inte flera, att göra fel eller agera själviskt. Därför behöver vi också kunna kritisera varandra och även våra styrande, när det går fel. Även om, eller just därför att, få av oss tycker om att bli korrigerade! Demokratin bygger alltså in granskning av makten, genom riksdagens kontroll av regering, medias rätt att skriva och tala om problem, rätten för oss som medborgare att prata med media utan att myndigheten får ta reda på vem som gav informationen om missförhållandena!
Bristen på mekanismer för sådan granskning leder ju ofta diktaturen i fördärvet! Där har medborgare och media inga möjligheter och inte heller människorna runt ledaren vågar kritisera, ens när det är på väg att fullständigt gå åt skogen, vilket i sin tur förvärrar misstagen och försenar eller förhindrar välbehövlig korrigering. (Tänk det stora språnget under Maos Kina.)
Inte heller rätten att yttra sig eller rätten att granska makten räcker som demokratins förtjänster. Resultatet av ett fritt och öppet samhälle, där man både får och uppmuntras att yttra sig, gynnar samhället som helhet: Som J S Mills förklarar i klassikern Om friheten, till försvar för yttrandefriheten, att vi till och med bör lyssna på "idioten". Tänk om ett uns sanning finns i det han säger? Om vi inte vill lyssna riskerar vi missa något och om han har fel, då har vi fått en ännu djupare förståelse för det vi redan trodde. Den jag tror är idiot kanske i själva verket har något genialiskt att säga. Det är alltså rent utav dumt att inte lyssna, att se på en medmänniska som någon som inget förstår eller inget kan förmedla, för den som riskerar att missa något av ett sådant förhållningssätt är jag själv!
Det här samtalet, det öppna och demokratiska, får inte tystna! Självcensur är alltså ett potentiellt demokratiproblem. Då är möjligheterna att avlyssnas och övervakas utan trygga ramar, vars efterlevnad bevakas också ett problem!
Låt mig nu återkomma till din och min roll: Vem både får och bör övervaka makten i en demokratisk stat? Ja, det är ju du och jag; medborgarna, och våra fria medier. Vi har rätt att kräva tydliga gränser för signalspaning och delande av information till annat land! Vi har rätt att få veta hur regeringen ser på saken! Vi har likaså rätt att kräva att de nya medierna blir en plats av kommunikation och inte av övervakning! Sist men inte minst, vi borde inte bara ta för givet att allt går rätt till!
Det känns lite märkligt att avsluta det här inlägget på det vanliga viset, med en kram. Men låt mig ändå skicka med en varm, men aningen uppfordrande, kram!
"När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera."
Martin Niemöller (1892-1984)
Präst och koncentrationslägerfånge, andra världskriget.
