lördag 30 november 2013

Välkommen adventstid!

Ikväll var det äntligen dags att köra igång adventsmyset på riktigt! Tända ljus i alla vrår, värma på glöggen, duka långbänken med tilltugg och bjuda över vänner att dela det med. Kan det bli bättre!?


Förutom clementiner, som ju inte kräver några direkta förberedelser bjöd vi på pepparkaksstänger med ädelostcreme, saffranskrans à la Ernst och cornflakes confekt. 
Kan verkligen rekommendera saffranskransen: Fylld med kräm av smör, socker och mandelmassa kan den knappast kallas för en torr gammal lussebulle (jag hoppade över äpplen och mandel, men det hade säkert också blivit gott)!
Ädelostcremen består av en del nedsmulad ädelost och en del turkisk yoghurt.


Cornflakeskonfekten är världen enklaste; kolan ordnar sig själv i micron på några minuter. Sedan är bara att röra ner flingorna och ta två skedar till hjälp för att pytsa ner lagom stora klickar i formarna (OBS dock att den kokande kolan som tas ur micron ska hanteras varsamt. Den vill man inte få över sig!)


Att gästerna hade med egenhändigt tillredda Rocky Roads gjorde inte kvällen direkt sämre! Allt sammantaget räckte detta att mumsa på i ungefär tre timmar. 
Det här är knappast en kväll då jag kryper till sängs med tom mage! För efter glöggfika blev det pizza-slices! Men det är en helt annan historia! 
En härlig advent önskar jag dig!


torsdag 28 november 2013

DIY: Uppdaterad adventsstjärna!

Saknar du en adventsstjärna till helgens första advent? Sådana här halmstjärnor finns att fynda på loppis. Men varför inte leka lite med dess traditionella utseende och byta ut de julröda banden mot trädgårdssnöre i valfri färg. Jag valde att behålla de röda banden under de svarta. En vacker dag kanske jag vaknar och älskar julrött!

Hästen är från det stora varuhuset och snöret från Garden Flow Shop.

Kram!

tisdag 26 november 2013

Adventsmys, julhets och att skratta lite åt sig själv!

Nu är det många bilder jag vill dela med er här på bloggen! Jag kommer fortsätta portionera ut dem ett tag till. Nu väntar ju en speciell tid på året. Som när vi tänder det första adventsljuset en söndagsmorgon eller bjuder vänner på varm glögg i den bistra vinterkylan. Att fixa och ordna är som att i tanken redan vara i det där, i det mysiga!
Men advents- och juletid kan ju också kännas dubbelt. Känslor av ensamhet kanske aldrig upplevs med sådan intensitet som just under den här tiden på året. Att känna att man inte når upp till sin egen förväntan kan också bli ännu mer av ett misslyckande än i vanliga fall. Som att bli fångad i sin egen förväntan! 
Därför hoppas jag få inspirera, men inte skapa krav på att det är så här det måste vara. Och därför vill jag gärna poängtera att jag har fina och mindre fina vrår här hemma. 
Jag minns tillfällen kring jul som jag gärna minns och sådana som jag är lite mindre stolt över. Som den julveckan då jag skulle överraska min man med att sätta upp granen, tillsammans med två, då ganska små, barn. Jag tände ljusen, satte igång julmusiken och ropade ner barnen från övervåningen. -Kom så ska vi klä granen tillsammans och ha det jättemysigt!!!
Så mycket mys blev det nu inte. Det började med en sådan enkel sak som att toppen på den rätt fula plastgranen inte gick att få i tillhörande nederdel. Jag bestämde mig då för att börja med att sätta i denna nederdel i julgransfoten, vilken i sin tur visar sig vara borta. När jag springer runt och letar efter julgransfoten blir barnen osams: De bråkar om vems tur det är att sätta upp spiran högst upp i granen. När så mannen kommer hem från jobbet finner han sura barn och en grinfärdig fru kring en gran som fortfarande består av två separata delar! Och innan granen är färdig har även vi två blivit osams. Någonstans där börjar jag småfnissa åt alltihop! Snacka om totalt fiasko! Som det verkligen kan bli  när förväntningarna liksom är upptrissade till absurdum!
Nog hoppas jag på en mysig advent och en god jul. Men jag är ju fortfarande jag och varken jag eller någon annan i min familj var perfekt sist jag kollade! Alltså kommer inte den här julen att bli perfekt. Men förhoppningsvis trevlig och bra på många sätt. Speciellt om man tillåter sig att fnissa lite åt det hysteriska!
Det finns en julsång som jag har kommit att älska. Som hjälper till att ge perspektiv på alltihop: Amy Grants I need a silent night! En stilla och helig jul. Det hoppas jag att vi får i advent och jul. En tid där vi får känna stillhet och frid. Och få skratta lite med dem vi älskar!
Kram!



måndag 25 november 2013

Lilla önskelistan!

Är det fler än jag som funderar på julklapparna?
Till minsta tjejens önskelista är det jag som håller i pennan. Hon har ärvt en hel del, både leksaker och inredning, från storasyskonen, så hon behöver egentligen inte en massa grejor. Därför tänkte jag att hon ska få några få saker. Inte en massa plastbitar, utan sån't som har lite kvalitet och inte innehåller en massa mjukmedel och annat onödigt. Jag har surfat runt och hittat några mysiga saker som kanske kan ge dig som också har små barn lite tips:
En ekologisk docka som säljs av juliasvitadrommar.se. Det här med ekologiskt kan ibland kännas som överkurs, men tänker man på vad små barn ofta gör med sina leksaker, just det, stoppar dem i munnen, så känns det genast ganska relevant. Tyvärr har de just tagit slut... Men vem vet om det inte blir påfyllning innan jul?



En doktorsväska från traotto.se? En massa roliga instrument i en snygg väska. Kanske vill storasyskonen vara med och leka?


Ett tips för de större barnen blir de här små ekologiska byggklossarna av helt vanlig potatisstärkelse från rekolek.se. Dem har vi haft hemma tidigare och när barnen kommer igång med dessa, ja då kan de hålla på en bra stund!

En sista sak på listan blir det här kastrullsetet, också från träotto, som är så snyggt att jag nästan vill ha det själv!
Måndagskram och en önskan om en fin vecka!

söndag 24 november 2013

Advent i vitt och trä!

Hoppas ni har en skön söndag!
Här gör vi vårt bästa, trots en genomförkyld bebis som hostar, snörvlar och gråter. Men några tända ljus och nya bordsprydnader av grenar, kottar och kransar hjälper iallafall till! Ser du de små granarna av koppar? De får vila sig i adventsljusstaken tills det blir dags för granen.
Kram!


lördag 23 november 2013

Betydelsen av en mening!

Hur kommer det sig att pappa kan få sitta ostört vid gitarren, mitt i familjestimmet, medan mammans uppmärksamhet påkallas minst fem gånger i kvarten. Vad kan det bero på? Är det så det måste vara?
Sådana bilder och tankar flyger genom huvudet när jag tänker tillbaka på en meningen som stod i DN den 19 Oktober? Meningen handlar egentligen om Maria Svelands nya bok "Systrar och bröder". Boken får inga strålande vitsord, jag har inte heller läst den,  men jag fastnar för en mening i recensionen:
"Skildringen av mannens självklara hemmahörighet i sublim egoprioritering ger subversiv tröst i den kvinnliga ensamheten."
Jag får läsa den ett par gånger och först hindra mig själv att småle: Aningen pretendiöst! Men när jag får fatt i dess betydelse, då sätts tanken i spinn!
Jag tror att den betyder att jag kan finna en tröst i min ensamhet, mitt i mitt förhållande. En tröst som består i att jag vet att jag inte är ensam med min erfarenhet att leva i ensamhet i förhållandet där mannen lever i en egoism han inte behöver förklara eller försvara. En tröst som ger kraft att vilja förändra...
Jo, jag förstår nog. Har nog sett den här typen av förhållanden. Sett tendenserna i vårt eget. Förstått att det är så lätt att hamna där. Nu under småbarnsåren. 
Men jag tänker också att jag nog inte vill leva i ensamhet i mitt förhållande för att sedan bli tröstad till förändring av delad ensamhet. Jag vill inte bli den där martyrkvinnan vars suckar andas aggression. 
Jag vill inte heller se min man bara i liten omfattning växa och förändras med relationen och föräldraskapet medan mitt hela liv och person förvandlas tills vi inte längre förstår varken varandras liv eller varandra.
Allt det där vill jag kämpa emot. Vänligt men bestämt. 
Handlar inte en relation, i ordets rätta bemärkelse, om att vara tillsammans? Att uppleva det som händer tillsammans, skratta tillsammans, planera tillsammans, misslyckas, ta upp tråden igen och helt enkelt dela det som är livet! Tills man inget annat vet och inte kan förstå hur livet blivit utan den andre. Och sedan, så småningom, kunna se tillbaka på ett liv där vi tillsammans blev något mer en två individer som råkade bo i samma hus. 
Men då måste man nog prata om hur man känner. Prata och lyssna. Försöka förstå och försöka prata så att den andre kan förstå. Aldrig tillåta att avstånden byggs ut till tystnad mellan oss. Inte låta någon egoism, subtil eller inte, skapa oceaner mellan oss. Jag fortsätter tänka att det som faktiskt tas upp och läggs på bordet, det är inte längre subtilt. När vi uttalar hur vi gör, vad vi väljer och hur livet ter sig, då har vi gjort det påtagligt och uppenbart!
Nu låter det kanske som om jag inte bara klurat ut alltihop i mitt huvud utan dessutom fått hela familjen att under harmoniskt lugn resonera sig fram till ett sätt att leva absolut jämlikt! Nja, inte riktigt!
Det är ju inte så lätt det där. Att dela livet, det riktiga. Där balans är något högst flyktigt. Där man varken hinner eller orkar prata om allting hela tiden. Vad gör man då?
Tja, tar upp det som faktiskt upplevs som ett problem just nu. Jag kommer på ett område, där vi fått till en ganska bra lösning. Det gäller just det där med att mamma alltid tillfrågas medan pappa kan sitta i i lugn och ro (om det handlar om att spela gitarr till eller något helt annat). Det här kan göra mig utmattad, på riktigt. Fast vi båda är hemma så vänder sig barnen, nu alla tre, i princip alltid först till mig när det är något de vill. Vilket är näst intill hela tiden. (Någon som känner igen sig?) Jag vill ju att de ska komma till mig och känna att de får det, men jag blir också väldigt trött av att så ofta bli avbruten i tankar, samtal osv. 
Jag vill ju inte säga att de ska gå! Ibland, när vi är hemma hos vänner, säger jag att de får fråga pappa eller gå till pappa. Men jag vill inte ständigt visa bort dem! 
Bara att erkänna att jag behöver få vila från det där ibland kan kännas svårt, lite fult. Men jag tror att det är ett steg. Att våga erkänna. Nästa steg var att prata om det, jag och mannen, att försöka hitta ett sätt att göra tillvaron lite lättare.
För oss blev lösningen att min man ibland åker iväg med barnen själv. Då får han odla sin relation till dem och jag får vara ensam hemma. Det är fantastiska och aningen skuldtyngda helger på en och samma gång. Men SOM jag hämtar kraft! 
Det hade på ett sätt varit lättare, eller mindre krångligt, att bita ihop och försöka hålla ihop. Men priset för att bara låta saker bero är för högt. Risken att negativa känslor och attityder börjar byggas upp för stor. Jag vill inte riskera det. Den stund jag slutar försöka göra mig förstådd har jag kanske redan gett upp tanken på en relation som är på riktigt? 
När jag ser att min man lyssnat och försöker göra livet lättare för mig, då blir det lätt att älska honom. Och lite lättare att inte hamna i martyrträsket eller de arga suckarnas domäner. 

Så mycket tankar av en recension! Tänk att en mening ibland kan ge nya tankar som hjälper till att sortera upp en massa tankar som tidigare bara yrt runt i huvudet!  Ibland tror jag nästan att recensionen är bättre än boken! 

Kram!

torsdag 21 november 2013

Är det dags..?

Nej, nu tjuvstartar jag med adventsfixet. Planen är att börja ute och sedan fortsätta härinne allt eftersom... Jag satsar på stämningshöjare på ett par av de ytor vi blickar ut mot eller går förbi på vägen in.
Mossa, mossa, lite äpplen och en  kvist. Och värmeljus i små glaskoppar, så att man kan se de små lågorna fladdra när man satt sig vid köksbordet. Kan bli mysigt!
Kram!


onsdag 20 november 2013

Lilla, lilla människa!

Du lilla människa som kommit till vår familj! Du som nu är en del av oss, men ändå är helt din egen. Som varken är storebror eller storasyster, utan just du.
Du med egna små uttryck. Som nästan alltid vaknar glad på morgonen, fast du gnyr på nätterna. Du som sträcker dig efter mig med armarna ut och händerna vinklade bakåt. Du som hälsar min omfamning med att hålla ner armarna hårt mot kroppen men lägga kinden mot min axel.
Du med egna små bus. Som morrar som en tiger och sedan tittar förväntansfullt med stora ögon för att se om jag skrattar. Som pickar med fingret mot handflatan när du tycker att det är dags att läsa ramsa. Och som killar storasyster och storebror så de kiknar av skratt när du blåser luft mot deras mage.

Tänk att det fanns en tid när du inte fanns! Så märkligt! Så otänkbart!
Du lilla, lilla människa!

PS: För dig som undrar hur jag fick en ettåring att sitta ensam och stilla: En smartphone med installerad skrattande baby-app är oslagbar! -Bara man ser till att täcka den för kameran med en nostalgiskt vacker gammal leksak :). Det blir liksom inte lika gulligt om telefonens blå sken reflekteras i ansiktet på barnet... Tack Frida på bloggen Trendenser för den gångna veckans fototips!!!

Kram!

måndag 18 november 2013

En tavelvägg tar form!

Ny vecka, men än så länge inga nya projekt. Det är istället dags att färdigställa det som påbörjats!
Ännu en tur till Norrgården blev det under helgen. Ännu ett vykort från Ylva Skarp och dessutom ett print från Yra:Form i form av en kurbits. Och därmed har åtminstone ett hörn av tavelväggen färdigställts.

Nästa del blir att skriva ut några egenhändigt tagna bilder av barnen. Det får bli min cliffhanger fram till veckans senare inlägg... Hoppas du får en fin vecka!
Kram!

söndag 17 november 2013

En bra dag!

Vi är på väg i bilen alla fem. Vi är egentligen alldeles för sena. Ärenden måste hinnas med på vägen. Min man småspringer in i affären. Försvinner in genom dörrarna för att alltför snart dyka upp igen. Nu småspringande i ett lite snabbare tempo än förut. Han har glömt plånboken!
Han kommer tillbaka igen, en stund senare, och slänger in både presenter till ett barnkalas och ett par påsar godis.
- Har du köpt godis, pappa, frågar förvånade barn. -Jaa, svarar pappa. Jag portionerar ut några var till de händer som sträcks ut från baksätet. I bilen blir det tyst sånär som på ljudet av kola som tuggas.
Visst är det en bra dag, säger han då, min man.  Solen lyser och vi sitter här allihop och har varandra. 
Jag vet inte om jag tyckt att det var en sådan strålande dag fram tills dess. Trött, med tankar som far runt i huvudet utan att nå något svar och fortfarande stressad efter morgonens jäkt. 
Men i den stunden blev det en bra dag! Faktiskt bara sådär! Jag som egentligen hatar, eller åtminstone starkt ogillar, att komma för sent, accepterade att läget var som det var: Fram kommer vi. 
Och under tiden... har vi varandra! 
Kram!

fredag 15 november 2013

Tavel-, förlåt, ramvägg!

Trevlig novemberhelg! 
Det här håller jag på med just nu: måndagens resa till det stora varuhuset resulterade bland annat i ett rejält gäng ramar. Dessa blandas nu upp med gamla ommålande ramar.
Sedan återstår ju att fylla dem med innehåll! Svartvita familjefoton och snygga prints från Ylva Skarp så långt.... Att några ramar fortfarande gapar tomma är ingen överdrift, men jag försöker blunda för det så länge!
Fortfarande lite förvånad över att jag vågade täcka hela hallväggen. Blev det för mycket!? Men samtidigt känns den relativt omöblerbara hallen möblerad. Ombonad och... hemma! Och det gillar jag!
Trevlig helg!


måndag 11 november 2013

Vad jag lärt mig så långt...

Nu kommer de kalla dagarna, de som inleder dagen med frosttäcke, allt tätare.  Vintern närmar sig och ett uns julstämning börjar infinna sig.
Apropå förra veckans inlägg om vila: Vad har jag lärt mig så långt? Eller snarare; hur omsätter jag detta i praktiken? 
De dagar i veckan då jag är hemma är jag faktiskt min egen chef. Jag kan ge mig själv vila och jag gör det faktiskt allt oftare.
Den ena möjligheten ges när bebisen sover sin förmiddagssömn. Jag bäddar ner henne i vagnen, som numera står på altanen. Lämnar dörren lite på glänt och bäddar ner mig själv i soffan som står innanför. En och en halv timmas stillhet. Läsa lite. Sova lite. Tänka lite. Rikta en bön uppåt. Lyssna efter svar. 
Ibland får jag istället tid att vila till lite när bebisen ska sova eftermiddagsstunden. Ibland blir det både ock! Det ger både återhämtning och kraft inför kommande arbetsdagar och kvällen som kommer. 
Och tänk att jag börjat läsa för de stora barnen igen! Och att jag börjar återfå mitt tålamod och mitt skratt! Att kunna skratta åt sina egna misstag och vardagskaoset som infinner sig med jämna mellanrum...hoppas att du också kan göra det ibland!
Kram till dig!

torsdag 7 november 2013

NYC+grabbrum=Lek

Vår 9-åring har tålmodigt väntat på att föräldrarna ska slutföra hans rum. Så igår kväll satte jag och Mellantjejen i största hemlighet upp fondtapeten. När vi städat bort alla målarverktygen ledde en stolt syster in brorsan medan hon höll för hans ögon. Sedan räknade vi ner tillsammans och ropade: Titta!!!


Tre väggar är vita, förutom garderobsluckorna som fortfarande är bajsbruna (snart ska de också bli klara), så fondtapeten gjorde stor skillnad: Den satte hela känslan!


De här små samtalen som man för, när man ska planera ett nytt rum tillsammans med sitt barn kan ju vara ganska fascinerande! 9-åringen ville först ha en fototapet av någon seriegubbe. Och jag tänkte för mig själv att en 9-åring snart blir 10, 11 och börjar tycka att just den här lilla seriegubben känns på tok för barnslig. Jag fick honom därför att kika på några rullar till och slutligen deklarerade han att den här tapeten, den ville han ha!
Lite lättad blev jag och tänkte att tapeten nog skulle funka ett tag: Den upplevdes som närmast tonårsaktig, till skillnad från förra valet. Så jag var tvungen att fråga honom varför han ville ha just denna (relativt mogna) tapet! -Jo, för den här tapeten kan man leka på! Hans små lekgubbar skulle kunna köra på gatorna och flytta mellan husen! Min lilla gubbe! Så härlig! Jag hoppas att han får till riktigt roliga lekar där på tapeten! Nu återstår att, förutom att måla om de bruna garderobsdörrarna, sätta upp tavlorna och någon hylla för hans böcker. Sedan tror jag att vi är i hamn!
Kram!

måndag 4 november 2013

Sjödin och att våga vila!

Jag minns inte hur många gånger jag under det senaste året tänkt: Vad gör vi för fel!? Om jag ska vara riktigt ärlig har jag alldeles för ofta känt mig så trött att jag inte vet hur eller om jag ska orka med vardagen. Och samtidigt undrat varför. Samtidigt som jag har flera vänner, bekanta och även nära i familjen som är eller har varit utbrända.
Jag får känslan av att något är fel. I hur vi lever, hur vi tänker, vilka val vi gör. Jag trevar efter något slags svar. Något att hålla fast vid. En rationell lösning som hjälper mig att lägga upp en bättre taktik.
Det är svårt att hitta någon sådan, men kanske börjar jag ändå förstå något som jag förut bara anat. 
Jag besökte en föreläsning av Tjomas Sjödin häromdagen. Han är både författare och pastor och har nu skrivit boken: Det händer när du vilar. 
Hans sätt att se på vilan attraherar: Vila är mer än återhämtning eller att vila upp sig när man redan är slutkörd. Det är att ladda. Att hämta kraft inför kommande dagar. Ur vilan kan nya tankar, lösningar eller drömmar träda fram. Hjärnan arbetar fritt och kreativt, när vi inte hela tiden pressar den. 
För en tid sedan fick jag möjligheten att vara ensam hemma en helg. Det här är L.Y.X. för mig. (Men känns också lite skamligt; att ta tid från barnen så där. De känslorna får jag ta.)
Under en sådan där helg läser jag böcker, vilar, tar tid till en försummad vän och  fixar sådant jag inte hunnit med. (Tack min man och familj för detta!!!) 
Men det är lite skrämmande att märka att tempot på något sätt sitter kvar i huvudet och i kroppen. Det fick mig att stressa med det jag behövde göra. Trots att jag hade all tid i världen. Till sist fick jag intala mig själv att helt enkelt sätta mig ner, med en bok vid min sida och stänga av radio, TV, lägga undan telefonen och läsplattan. Låta det bli tyst. Och låta tankarna löpa. Blunda en stund. Och faktiskt vila. Och efter ett par timmar i soffan känna lusten att göra något: Nej, nu VILL jag ordna med det där!
Tänk om livet kunde få vara så!? Att kunna arbeta och fixa med sånt som behöver fixas och därimellan få vila. Göra ingenting.  Och känna kraften och kreativiteten komma inför kommande dagar. 
Det är ett sätt att leva som jag tror att vi nästan glömt bort. Och som Thomas Sjödin påminde om. En tid där en stund på sofflocket inte var något skamligt och där en dag under varje vecka var vigd åt vila. 
Arbete och vila, vila och arbete. Det borde vara självklart: När man är trött så behöver man vila. Men när vi lever i ett samhälle där vi inte när som helst kan ta en paus, när vi till och med känner att det är lite omoraliskt, ja då får jag väl se till att med jämna mellanrum planera in lite vila och säga till mitt sinne och min kropp att nu är det dags för... ingenting en liten stund. Så kanske en sådan rytm känns normal och naturlig så småningom..?
Kram!

lördag 2 november 2013

Inredning av snö och lakrits!

Nu var det flera månader sedan jag besökte butiken Norrgården uppe vid Falu gruva. Butiken har som specialité att erbjuda ett sortiment av lokala leverantörer. Till min glädje var den idag välfylld, numera även med några väl valda plagg från By fe och Vila. 
Färgkoden gick inte att ta miste på: Svart och vitt mot en bakgrund av rent trä! Tre vykort, modell större, av Ylva Skarp, ska ramas in i tunna svarta ramar och pryda väggen i vårt framtida sovrum! Vita, med svart text (naturligtvis)!
Trevlig helg och kram till dig!