Så här ser det ut i mitt kök när jag sitter och skriver. Varken bättre eller sämre och på tal om hur det är på riktigt:
Det finns ett ord som är så vackert, som skiljer sig från mycket av det vi har runt omkring oss: Reklamens släta ben och påklistrade leenden, lyckoskimrande instagrambilder (jag lägger också ut dem!) och relationer som kännetecknas av tomma fraser snarare än verkligt utbyte.
Ordet är
äkta! Äkta betyder enligt Wiktionary: något som är vad det
utger sig för att vara; ej
förfalskad . En synonym till äkta är genuin: Om en bit av ett material består av samma material genom hela.
Jag har en önskan om att vara äkta, i livet, liksom här på bloggen. Bloggen är ju också en plats där man, till skillnad från Instagram, kan berätta och förklara! Hittills har mitt försök att vara äkta här på bloggen främst bestått i att smyga in en liten bild på kaoset som kan uppstå när man renoverar, att berätta om att jag ibland är så trött att jag tror att jag ska falla isär, men också om när jag är glad över att ha lyckats med något (som med tulpanerna eller när jag haft en fantastiskt stund med ett av barnen). Jag önskar att bloggen inte ska visa upp ett förljuget ansikte, för det ger ingenting annat än ännu mer press när vi redan matas med tusen bilder av hur vi borde vara och bete oss. (Även om det finns gränser för vad man visar och vad man skriver om, framför allt av hänsyn gentemot andra; mina barn, min familj och mina vänner. )
Så varför är det viktigt att vara äkta, att visa verkligheten? Vad händer när vi ser reklamens bilder av förfalskade kroppar och leenden eller när vi bara delar våra finaste stunder och mest storartade ögonblick? Jag tror att det är lätt att glömma att där bakom bilderna finns verkliga människor med spännande erfarenheter och riktiga bekymmer, familjer med utmaningar, bebisar som skriker, magar som putar och tonåringar som vinglar på sin väg ut i livet. Förståndsmässigt vet jag att ingen är perfekt, men instinktivt ändrar jag min normalbild till att bli lite snyggare och lite mer perfekt (på ytan). Det är lätt att känna att man inte håller måttet, lätt att livet blir en enda lång strävan efter saker som inte har något varaktigt värde.
Förutom att ställa upp orimliga drömbilder finns ytterligare ett problem med detta: Om jag bara ser en persons starka sidor blir det väldigt svårt att identifiera sig med den personen. Om jag inte känner igen mig i personen, som en människa precis som jag, blir det också svårt att utvecklas av den andras utveckling eller bedrifter. Om jag hör om framgångar eller goda sidor säger det mig liksom inte mycket när jag inte ser vägen dit, besluten eller kampen, som gav det här resultatet. Att möta en annan människa på riktigt är ju fantastiskt! Det ger möjlighet att förstå nya saker, att få del av dyrköpta erfarenheter jag själv får en chans att undvika. Det kan ge mig rimliga målsättningar att utmanas av!
Jag tänker därför utmana mig själv att bli mer äkta på några områden av mitt liv och låta dig följa med. Kanske vill du följa med mig på min utmaning? Att vara äkta, vore det inte en fantastisk bedrift, i vår tid? En utmaning så god som någon! (Och som avslut bjuder jag på en vackrare bild.)
Kram!
 |
| Känner du igen en fejkbild? Nej, jag satt egentligen inte alls ute och fikade för det var svinkallt. Men det blev bättre ljus för bilden! Kakan var dessutom ganska äcklig, mer som en studsboll än som en muffins! |
