Detta ständiga flöde av nyheter, reklam och information som ständigt strömmar runt oss... Alla budskap som säger: Det här är viktigt! Så här ska du leva! Det här måste du ha...
Men när är det egentligen nog!? När blir det för mycket? Och vem bestämmer det!?
Jag börjar tro att det är viktigare än någonsin att prioritera. Att veta vad som är viktigt för mig. Och sedan välja: Välja ut. Och välja bort.
Annars blir man så lätt både översköljd och bortsköljd. Medryckt i en flod man inte med egen vilja hoppat ner i.
Som för mig som bloggar... Och tycker det är roligt och viktigt att följa andra bloggar. Är det nog att följa 32? Eller 132? När det alltid finns tusentals andra där ute. Ständigt tillgängliga några klick bort...
Eller mode och trender. Hur länge ska jag behålla min nyinköpta soffa? När trenden hunnit uppdaterats innan budbilen ens hunnit köra fram soffan till dörren!?
Alla tips och trix som finns att tillgå. Allt hälsosamt, vad som är nyttigast att äta, hur man bäst rör på sig eller vilka produkter som är snällast mot huden. För att inte tala om vad som är mest miljövänligt! Informationen uppdateras hela tiden! Och verkar ständigt multipliceras!
Så det är nog faktiskt viktigare än någonsin att veta vem jag är och vad jag vill. Vad som är verkligt viktigt. För mig.
Tack vare samtalsterapin, vet jag vad som är allra, allra viktigast i mitt liv. Jag har min egen "viktigaste-lista". Så att allt annat som snurrar omkring mig kan vägas mot de få punkter som står på den listan.
För att leva sant mot mig själv och mot min djupaste övertygelse behöver jag prioritera det som finns på den. Och stå fast i den övertygelsen.
Jag behöver prioritera medvetet. Hitta mitt sätt att navigera mig fram genom allt detta. Eftersom jag numera är oerhört medveten om att jag begränsad.
Jag väljer att inte dela exakt vad som finns på den där listan.
Men om en av dem kan jag berätta något: De där stunderna då mina barn behöver sina föräldrar. Behöver mig. Och jag varit stark nog att verkligen vara den vuxna som har tålamod och ork. Som tar sig tid att lyssna, vänta ut och ta tuffa men givande samtal i rätt tid. De har blivit allt fler den sista tiden.
Det gör mig så oerhört glad. För under den tid jag var på väg utför. Då var det många gånger som jag inte orkade alls.
Nu orkar jag inte heller alltid. Men oftare.
Och det gör att jag förstår, både att jag mår bättre och att jag är på rätt väg!
Jag försöker inte längre vara överallt och allt hela tiden! Men jag är där jag verkligen vill och behöver vara.
Så nu vet jag att det var värt att prioritera. Värt att förändras!
Kram!
