Lilla, lilla människa!

Du lilla människa som kommit till vår familj! Du som nu är en del av oss, men ändå är helt din egen. Som varken är storebror eller storasyster, utan just du.
Du med egna små uttryck. Som nästan alltid vaknar glad på morgonen, fast du gnyr på nätterna. Du som sträcker dig efter mig med armarna ut och händerna vinklade bakåt. Du som hälsar min omfamning med att hålla ner armarna hårt mot kroppen men lägga kinden mot min axel.
Du med egna små bus. Som morrar som en tiger och sedan tittar förväntansfullt med stora ögon för att se om jag skrattar. Som pickar med fingret mot handflatan när du tycker att det är dags att läsa ramsa. Och som killar storasyster och storebror så de kiknar av skratt när du blåser luft mot deras mage.

Tänk att det fanns en tid när du inte fanns! Så märkligt! Så otänkbart!
Du lilla, lilla människa!

PS: För dig som undrar hur jag fick en ettåring att sitta ensam och stilla: En smartphone med installerad skrattande baby-app är oslagbar! -Bara man ser till att täcka den för kameran med en nostalgiskt vacker gammal leksak :). Det blir liksom inte lika gulligt om telefonens blå sken reflekteras i ansiktet på barnet... Tack Frida på bloggen Trendenser för den gångna veckans fototips!!!

Kram!