En evighet -ett ögonblick!

Tre barn. Våra barn. Mina.

Ofta säger jag sådär. Som om de tillhör mig för evigt. På ett sätt som förblir detsamma.

Visst kommer de alltid att vara en del av mitt liv. Men ibland blir jag verkligen varse att min relation till dem kommer att se ut på många olika sätt. Man behöver inte förflytta sig särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka hur annorlunda då är mot nu.

En eftermiddag, på väg hem i bilen, letade sig tankarna iväg mot framtiden.

 -Hur kommer vår familj att se ut om fem år? Med två tonåringar och en liten förskoleklassare. Ganska annorlunda! Kommer de att behöva hjälp med andra saker? Hur pratar man med sina tonårsbarn? Kommer man att kunna ana den vuxna människan ta form i dem?

När man tänker så blir nuet viktigt. Flyktigare. Det vi har just nu kommer snart försvinna och övergå i något annat.

Den förändringen kan ibland bli märkligt påtaglig. Som när vi lagt oss den första kvällen då vår störste åkt iväg på läger. Han var varken hemma hos oss eller hos en familj vi känner utan med människor han själv lärt känna. Utifrån eget intresse. Vi tittade på varandra och förstod att vi delade den märkliga känslan av att han för en stund försvunnit bortom familjen. Ut ur vår omedelbara kontroll.

Eller som när vi under veckan som gick skolade in vår lilla. Så bra det gick! Så tryggt hon tog sin plats bland ett litet gäng grabbar! Men när det var dags att lämna henne en stund och vi skulle vinka och säga hej då. Då drabbade mig insikten att hon tagit sitt första kliv ut i världen. Bort från min och pappas närhet. En omedelbar och kännbar insikt. Och jag fick skynda mig att vinka klart så att tårarna fick komma i bilen på väg hem. När ingen såg.

Just nu har vi varandra på det här sättet. Det som kommer blir något annorlunda. Det är både ett faktum och en insikt. Ett hot och en tröst. Men nu är faktiskt just ett ögonblick!

Kram!

PS: Nej, det blir inget Carpe Diem som avslut ;)