Det betyder inte så mycket än, det där Mammammamma. Det saknar ännu tydlig intentionalitet. Det är mest ett hummande med en underton av; jag är inte riktigt nöjd med något, så kan inte någon göra något!
Men snart kommer hon att säga det så snart hon vill något: Mamma (jag är hungrig, kan du inte slänga fram något)! -Mamma (jag har tråkigt kan du inte komma och busa med mig)! Mamma (jag är ledsen och vet inte varför, kan du inte krama mig litegrann)!
De där månaderna innan det första barnet blev till, när vi väntade, då blev mamma ett ord som gjorde lite ont. Tänk om jag aldrig skulle bli kallad så?
När vårt äldsta barn för första gången kallade mig mamma, ja då kändes det som ett mirakel. Att han sedan inte var så noga med vem som var mamma och vem som borde kallas pappa är liksom en annan sak: Jag " älschkaj" dig, pappa Jenny! Som de orden värmde i hjärtat!
Men ibland ringer ordet mamma, mamma, mamma i öronen så att jag kunde ropa: Hjälp! Jag får inte plats! Och jag måste göra mig lite plats. Plats att vila, andas, eller vad det nu är jag behöver.
Andra gånger ramlar ordets betydelse över mig med en sådan kraft att det nästan tar andan ur mig! En alldeles vanlig situation, som plötsligt uppenbarar hur viktig jag är, för en liten människa: Mamma (jag är så trött att jag faller sönder och jag gör det hos dig för det är bara där som jag vågar)! Mamma (du måste älska mig nu för jag vet inte om någon annan riktigt gör det)! Mamma (jag skäller på dig nu för jag testar om du är kvar, om jag duger, fast att jag är odräglig just nu)! Mamma (jag älskar dig och jag vet att du älskar mig bortom alla ord)!
Ja, jag vill vara det där: Mamma. Jag vågar vara: Mamma. Vågar vara behövd, älskad och oerhört viktig!
Men jag är tacksam, att jag har en större famn, att falla ner i. Där jag får vara liten. Där jag får vara odräglig. En famn där jag är älskad; villkorslöst!
Kram!
1 kommentar:
Wow!! Så fint!!
Skicka en kommentar