Den inre utmaningen!

Nästa del av utmaningen är kanske lite märklig som utmaning. Den är så viktig för mig och så, ja helig, att det nästan känns ynkligt att kalla den utmaning. Så viktig är den, att det känns märkligt att någon slags utmaning ska vara nödvändig, för att prioritera den!

Men så är ändå sanningen. Fast den ger mitt liv en extra dimension och sätter det som händer i mitt liv i rimlig proportion, så kan det ibland ta alldeles för lång tid mellan varven. Och när det skaver lite där inne, då känns det ibland lättare att likt strutsen sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnar än att nalkas den som redan vet allt och känner mig som den jag är! Vilket slöseri att låta dagar och veckor gå utan att prioritera detta!!

Men han har lovat att närma sig den som närmar sig honom och det är ofta så det känns när jag själv tar en stund för mig själv, ger det lite tid och lägger lite energi på att lyssna. Att han möter mig där! Ljuva stund när jag möter dig min Gud! "Som hjorten trängtar efter vatten, så längtar min själ efter dig oh Gud." Om detta har skrivits hyllmeter av psalmer, sånger och prosa! Och ändå är denna stunds helighet så svår att förklara! 

Ibland är det enda jag mäktar med att sucka till honom. När livet är alltför hårdhänt med mig eller mina närmaste. Jag tror att han lyssnar på suckar. 

Men just nu utmanar jag mig själv att ge det lite mer tid och lite mer energi för att jag vill komma lite längre i min relation till Gud. För jag är övertygad att tron är mest av allt är en relation med Gud och mer än ett regelverk som ska följas eller handlingar som ska utföras! Och en relation, två människor emellan, blir ju liksom skev om det bara är den ena parten som pratar, om du förstår bilden. Så den första delen i utmaningen är att inte bara prata själv utan att också lyssna. En liten stunds stillhet där jag inte aktivt försöker komma någonstans eller göra någonting annat än att vara i stillheten. Hur svårt är inte detta i vår presterande och aktivitetsälskande tid! Ja, det kräver faktiskt att jag utmanar mig litegrann!

Den andra delen handlar om att få proportion på livet. För allt här i världen kretsar inte kring mig. (Inte ens för en bloggare 😏) Allt och alla är inte som jag föreställer mig det! Nej, jag är faktiskt inte alltings rätta måttstock! Jag märker ibland, att jag söker honom utifrån mig själv och mina tankar och lämnar den stunden med just mina egna tankar. Min utmaning är därför att börja mina små bönestunder med att se på honom. Minnas vem han är. Inte vad han är för mig eller vad han gjort för mig, det kan komma sen, utan bara vem han är. Då utmanar jag mig att faktiskt gå bortom mig själv, mina invanda tankar och min egen agenda, om så bara för en liten stund och det är SÅ bra för mig! Därefter känns ofta mina problem och mina tankebanor inte riktigt så stora eller så självklara längre! "En liten stund med Jesus, oh vad det ändrar allt! Och ger åt hela livet ett ny och ljus gestalt." 

En bönutmaning eller relationsutmaning om du vill: En "gå lite djupare i relationen med Gud"-utmaning skulle jag nog vilja kalla det! 

Däremellan får allt det andra komma; önskningarna jag har, människorna jag oroar mig för, planerna jag vill sätta i verket eller bara suckarna jag orkar få fram.

Är i skrivande stund lite nyfiken på vad den här utmaningen kan ge. Kan bli spännande!

Kramar!