fredag 28 februari 2014

Motbjudande tiggeri?

Nu står fredagsbuketten på bordet, kylskåpet är laddat med råvaror till enkla, men goda, rätter och huset städat. En dag av vila och lite umgänge står på schemat efter en avslutad arbetsvecka.


Men det jag egentligen har i tankarna är veckans tur på stan med de tre barnen. Vi var på väg till bokrean och biblioteket för att lämna tillbaka en bunt böcker när vi redan efter några meter upptäckte den första tiggaren. Javisst, på gågatan i vår lilla småstad halvligger inte mindre än fyra tiggare!
De där siluetterna av människor, iklädda bylsiga mörka kläder, uppkrupna mot fasaderna. Liksom utspridda med jämna mellanrum. De förändrar gatubilden och påverkar obönhörligen stämningen.
Barnen upptäcker dem, som oftast, först och vill ge en peng. Min känsla är ett svagt obehag. Vill helst inte se. Bara fortsätta min lilla promenad med små ärenden att utföra. Och sedan ta med barnen hem, laga en god middag och dricka en kopp kaffe på maten.
Men de sitter där och påminner mig om att livet för många människor inte ser ut så. Ska jag ta in dem i mitt medvetande eller skjuta bort bilden av hopkrupna gestalter? För om jag ser dem gör det något med mig. Deras gestalter krockar brutalt med mitt livs ordnade, varma, tillvaro. Det ställer besvärliga frågor. Skulle jag kunna göra något för dem? Har jag något ansvar för dem? Är det moraliskt riktigt att lägga 89 kr på en tulpanbukett när samma summa skulle ge mat för dagen till någon som kanske inte har?
Det är lättare att skjuta undan tankarna och lägga upp ett försvar i stil med att de säkert kommer från ett annat EU-land. De är säkert styrda av någon liga som samlar på sig tiggarpengar i miljonklassen. (Fast att Rikspolisstyrelsen gått ut och sagt att det finns ytterst lite belägg för att sådana ligor härjar i Sverige.) Deras hemland borde väl göra något för dem.
Men mina tankar har gått för långt. Jag kan inte längre stänga ute. Vill inte. Även om någon annan borde tagit ansvar. Även om det varit bättre att de kunnat arbeta i sitt hemland. Sluppit resa långt bort för att njuta av kylan och snålblåsten på stensatta gator i en liten mellansvensk småstad. Jag kan ändå inte komma ifrån det faktum att jag besitter möjligheten att göra något. 
Jag stålsätter mig. Ser dem i ögonen. Ler. Låter barnen ge en av dem en liten summa.  
Är fortfarande inte säker på att det var rätt sak att göra. Försöker jag köpa mig fri? Jag känner mig inte speciellt fri. Har dem fortfarande kvar på näthinnan. Och jag kommer fram till att jag vill ha det så. Det är värt det. För jag vill inte leva mitt liv med skygglappar!

Kram!

PS: I veckan skrev UnderbaraClara om dagens stora godpåsar som "obscena". Och det gjorde mig så trött! Synonymer till obscen är enligt storaordlistan.se: Grov, oanständig eller snuskig. Ett annat möjligt uttryck är enligt Wikipedia "motbjudande". Är det "snuskigt" med stora godispåsar??? Motbjudande, kanske, att någon vill göra påsarna så stora att jag köper mer än jag borde. Visst. Men att kalla stora godispåsar för obscena: Det gör sockerdebatten mer löjlig än konstruktiv. Då diskuterar jag hellre varför t ex tiggeri kan kännas just motbjudande. DS

måndag 24 februari 2014

Att boa in sig med en bit linne!

Här i vårt allrum lever vi livet tillsammans mest hela tiden. Är vi hemma, ja då är vi liksom här! 
Och då låter det. Också mest hela tiden. Därför gjorde det stor skillnad att boa in sig med inte färre än sju ljusa hissgardiner i riktigt linne. Lite busigt upphissade i olika höjd. Tyg kan verkligen förändra ett rums ljudbild!

Linne är så fantastiskt, för strukturen blir olika framträdande i olika ljus. Och det skapar stämning och adderar textur. Jag hittade dem, färdigsydda, hos Ellos. Lite monterering bara... som faktiskt just var bara! 

Kram!

söndag 23 februari 2014

God kväll!

God söndagskväll!
Hoppas du fått en fin helg! Här har det varit skidor och vila för hela slanten, som en uppstart för väntande sportlov! Därav en oväntat ofokuserad bloggvecka!
Nu ska vi fortsätta titta på film. Spännande värre..!

Kram!

(PS: Skickar med några bilder från syster-ysters vackra hem!)







torsdag 20 februari 2014

Hemma igen!

Efter en långhelg i hembygden och ett par intensiva arbetsdagar är jag tillbaka hemma i lugnet. Jag har känslan kvar av tid med de kära och som en extra bonus några presenter med hem. Och nu när lillbusan ligger nybadad och sover kunde jag  packa upp dem, springa omkring ett litet slag med dem för att till sist med nöjd min placera ut dem!

Men först: Det fungerade! Inte visste jag att det var så enkelt få fram egna exemplar genom att klippa av en liten kvist av murgrönan och sätta i vas. Bara att vänta och vattna, så kom rötterna som ett brev på posten! Det här måste prövas igen!


Och inte visste jag att en av emaljdonen som inhandlades hos Leilas General Store av At shortcut road skulle hamna hos mig!


Och att Green Gate- hyllan skulle utökas lite.


Eller att hela huset skulle dofta av rosor och lilja. På riktigt!


Så mycket man inte vet, när  man tänker på det!

Kram!


måndag 17 februari 2014

Idag; en vårdag!

Idag lyser solen på bleka vinterkinder. Väggruset krasar under fötterna där snön försvunnit. Den mossgröna gräsmattan sjunker en centimeter eller två för varje fotsteg.
"Våren väcker allt till liv" sjöng Helen Sjöholm som Kristina från Duvemåla. Jo, nog väcker den mina trädgårdsdrömmer, alltid! Jag tänkte att du kanske ville följa med in i dem!? 
Den gemensamma nämnaren är rum: Trädgårdsrum som omhuldar och ger blicken både ro och utsiktspunkter: Rum med tak av en pergola, ett parasoll eller en grågrön trädkrona, väggar av runda mörka buskar, bambu eller grindar och gångar som leder fötterna längs självklara vägar och avsatser.

Vi börjar med frukost under en dignande pergola!


Sedan sträcker vi på benen och går genom grinden rakt in i den trolska stämningen innanför.


Kliver uppför stentrapporna till nästa rum...


...där lunchen intas under parasollets skydd...


...och desserten ackompanjeras av doften från bugande hortensior.


Och sedan tar vi en titt där råvarorna hämtats: Det egenhändigt byggda växthuset!


Visst är det härligt att drömma lite!?

Kram!


fredag 14 februari 2014

En hjärtesak!

Efter lång dags färd kom vi igår hem till syster-yster och blev bjudna på en fredags-buffé jag sällan skådat. En massa goda smaker och vackra färger! Och dessutom en egen tallrik till mig med sådant som jag tål. Så bortskämd jag kände mig. Och så roligt att se syster i sitt esse!


Och jag passade såklart på att fota högt och lågt, men jag måste fråga om ett par av recepten innan jag lägger ut något mer...

Gårdagens alla hjärtans dag blev alltså en riktigt fest. Där Mellantjejen delade ut egenhändigt gjorda hjärtan till var och en. 

Och så min lilla present till syster och mamma: Jag tog syskonbarnet till hjälp att måla lill-stumpans ena hand och fot svarta med vattenfärg. En liten not med tid och namn, några extra stänk med penselns strå över det och till sist en ram. Enkelt, men förhoppningsvis uppskattat! 

Jag ska snart göra en likadan till mig själv. Bäst att passa på medan de där små fötterna är små och nästan "ogådda"!



Kram!

Nu börjar det!

Jag hade inte ens börjat leta och ändå fanns de där! Som lön för ett bortglömt arbete. Eller en present när man inte fyllt år.
Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar ingick en extratur runt huset på väg hem skolan så fort februari gjort sitt inträde. Där under päronträden fanns några tuvor snödroppar som troget hälsade vårvintern välkommen. Varje år. 
Ja, tills fjärrvärme skulle dras in och tuvan åkte all världens väg, det vill säga! Men det där är glömt och förlåtet eftersom jag då för länge sedan flyttat och skaffat min första egna radhusruta. Där jag från år till år kunde skapa mitt egna gröna rum genom att flytta, rensa och plantera. Snödropparna kom på plats redan den andra hösten. Men trots att jag strödde dem med snits, grävde ner dem till lagom djup och gav dem både vatten och gödning trivdes de ändå inte med livet i min skogsrabatt! 
För varje år lyste färre och färre små vita droppar bland snödrivorna. Därför slår hjärtat lite extra när jag idag såg fullt av knoppar i entrerabatten. Nu börjar den andra säsongen i vårt nya hus och de kom tillbaka! Och jag är hemma.

Kram!

torsdag 13 februari 2014

Värmande budgettips!

Hade ju tänkt vänta med ett nytt inlägg tills imorgon för att liksom sprida ut inspirationen över veckodagarna. Men sen kom den flygande; inspirationen, och jag kände en besynnerlig lust att slänga upp ett litet inlägg så här på torsdagskvällen!
Jag hade nämligen turen att låta ögonen svepa över inredningshyllorna på ICA och få syn på en filt med samma mönster som vår vardagsrumsmatta. Fast i miniatyrformat. På rea. Priset? 49 ynka realiserade kronor! 
Vem vet? Det kanske fortfarande finns någon kvar!





Kram!

tisdag 11 februari 2014

DIY: Och en mitt-i-veckan-hälsning!

Ja, då var den här veckan i full gång! Jobb, aktiviteter och lite senare i veckan lite nöjen. Här hemma har vi ett syskonbarn på efterlängtat sportlovsbesök. Det är så roligt att hon väljer att vara ledig tillsammans med oss!

Men ett litet fix-tips måste vi ju bara klämma in! Jag köpte skrivbordsset Förhöja på "det där stora varuhuset ni vet". Betsade utsidan aningen ljusare med en blandning av vit vattenlöslig färg och vatten.


Insidan, däremot, fick glänsa desto mer. Jag tejpade kanterna och sprejade med kopparfärg.



Och gillar kontrasten hos matt insida mot skimrande insida! 
Nu börjar arbetshörnan i köket att ta form. Nu var det bara det där med arbetsbelysning. Och ett underlägg... Och kanske något mer!

Kram!

söndag 9 februari 2014

Sabbatstankar: Att bli av med lite skam

Jag vet inte om du har tänkt på det, men det finns ganska mycket skuld, rentav skam, förknippat med det här med utmattning. Att inte längre klara av det man tycker att man borde klara av. Och att se att det påverkar omgivningen, arbetsprestationen och, det värsta av allt, familjen.
Bara det kan ge ångest! Eller spä på den ångest som man egentligen redan har, eftersom just skuld och ångest ofta är en del av utmattningssymptomen. Och så är man inne i en ond cirkel. Jag är trött och ångestjagad och känner ännu mer oro över att jag inte orkar. Oron tar en massa energi i anspråk. Vilket gör mig ännu tröttare!
Det här är en stor del i att jag faktiskt skriver om utmattningen på bloggen: Att bryta den onda cirkeln. Det står ju att sanningen ska göra oss fria. Så jag skriver inte för att jag tycker synd om mig eller för att jag vill att andra ska tycka synd om mig. Jag skriver inte heller om det för att liksom gotta mig i mitt problem, utan för att rikta lite ljus på sånt som oftast får ligga i mörkret - där skuldkänslorna trivs så bra!
Artikeln om Anna Thornell i Dagen, som idag arbetar professionellt inom kyrkan för att hjälpa andra ur utmattning, gör just detta:  Lyser lite på det man oftast inte vill eller vågar tala om. Hon berättar öppenhjärtigt om hur det var när hon var utbränd på ett sätt som lyfter av mig lite skuld. Hon är så ärlig att hon berättar om de känslor som sa att Gud övergett henne. Att hon var så arg på Gud att hon ibland bara ville svära! (Oj, oj!) 
Jag vill minnas en bibelperson som betedde sig på ett liknande sätt: Var arg på Gud och uttryckte detta: Nämligen kung David (som han visserligen blir senare). Och jag tänker att Gud verkar ju ha stannat kvar vid hans sida ändå... Han verkade klara av att höra det där. Och jag minns att Gud vet vad jag tänker innan jag ens hunnit uttala det. Egentligen ingen poäng med att tiga för honom alltså!
Ja, det kan vara svårt att liksom hitta Gud i det här! Och att pressa sig själv för att prestera en gudsrelationen är det inte riktigt läge för. För det finns ingen kraft.
För Anna var samtalen med en kristen terapeut viktigt. Det gav hopp om att livet kunde bli bättre och att tron kunde hålla. En person nära mig har berättat hur hon lärde sig att stilla ner sig och lyssna in Guds röst när hon var som tröttast. Att ens koncentrera sina tankar någon längre stund var då fortfarande en utmaning, men att lägga sig ner och bara vara hos Gud var möjligt. Och att våga lyssna till hans röst, var en viktig del i hennes tillfrisknande och en lärdom hon sedan dess bär med sig.
Berättelserna från dessa både kvinnor ger mig hopp! Att ilskan och distansen kan ersättas av hopp och närhet. I den stillhet som är det jag klarar av. 
Tack för det!

...bara i dig har min själ sin ro...



Kram!

lördag 8 februari 2014

En liten pastell!?

Idag tog jag min viljestyrka till hjälp för att komma iväg en stund till världen utanför. Världen betydde idag en liten tur på stan med mellanfröken. Riktigt mysigt hade vi det och hann med en massa prat och tuggummibubblor gjorde vi också! Nu hör jag henne fixa och ordna (sjungandes) med sina nya grejor.

Vilostund på sängen med mina nya tofflor och ett par nya inredningstidningar, alltså: 

Det är en hel del pasteller nu och framför allt rosa... Som den på Sköna Hems nya omslag.



Ändå har jag inte fått in ett enda litet inslag av pastell här hemma. (Jo, förresten -en bukett tulpaner!) 
Det beror nog mest på att jag tycker alldeles för mycket om jordfärg för att pastellerna riktigt ska trivas... Som  de gör på omslaget ovan; lite rosa, en gnutta jordfärger och alltsammans mot en vit canvas!


En tjej som verkligen lyckats med kombinationen vitt, trä och pastell är Linn som driver bloggen: Spirellos Krimskramserier (tipstack till mittgrönalillarum!). Så värst mycket krimskrams ser jag nu inte! Däremot en bukett samstämda stilleben! Där detaljerna är allt annat än utslängda solitärer utan istället bildar en finstämd helhet. Vilsamt och vackert!

Men min egen färgsättning känns mer som lampmåleriet från Aftonbladets bilaga ovan, Sköna hems lov till skärbrädan som inredningspryl eller helt enkelt som de där helsköna tofflorna, ett fynd från Deichmann i beige och grått. I dem känner jag mig helt hemma! Om än inte särskilt vårig :)


Kram!

torsdag 6 februari 2014

Lite nytt i köket!

Nja, vabbuari har väl inte börjat alldeles lysande... men man kan ju alltid muntra upp sig med tanken på att våren faktiskt rycker allt närmre och fira detta med fixa lite nytt till köket: Det var dags att addera lite trären värme...
Kram!

tisdag 4 februari 2014

Tekoppens lov!

Ska vi ta en kopp te?


Sockret är åter på tapeten. Vi äter för mycket socker: En hel del av detta kommer från lösgodiset: 17 kg per år och svensk enligt Rapport! Och idag berättas om ett påvisat samband mellan sockerintaget och hjärtsjukdom. -Även om man är smal.
Nej, det är dags att byta ut det där godiset mot något bättre! Jag har ju redan erkänt detta försmädliga; att jag äter för mycket godis och har ett vansinnigt sug efter socker. Och barnen har blivit för stora för att mamman ska kunna ta en näve godis i smyg. Det börjar med andra ord att bli viktigt att leva som jag lär och inte ta hem godis för ofta för att inte locka med dem. Därför har jag och barnen kommit överens om att februari får bli en godisfri månad hemma hos oss. 
Men för egen del handlar det inte bara om att sluta äta godis utan också om att komma ur vanan att unna mig något sött så fort jag ska vila. En liten hjälp på traven är en kopp te. Just nu av den här goda tesorten: Rooiboste med smak av choklad och kanel. Det ska också hjälpa till att minska sockersuget. Ja, all hjälp mottages tacksamt, men framför allt hjälper det mig att ha något gott att dricka istället för den där lilla sötsaken!

Dessutom känner jag mig ruskigt vuxen med en lopp te i handen. -Ska vi ta en kopp te-frasen känna sådär jovialiskt vuxen och mogen på något sätt. Fråga mig inte varför, men den utlovar en stunds stilla betraktelse med händerna kupade runt en rykande kopp! Helst under en loppisfyndad lampa, med en riktigt tjock roman bredvid och en hemmastickad filt över knät. Hur vuxet som helst!

Kram!

lördag 1 februari 2014

Vinterdag och taktfast tempo!

En riktig friluftsdag har vi haft idag. Pulkakalas för Mellantjejen och korvgrillning för oss andra. Och hör och häpna; ett par varv i skidspåren runt den lilla skogssjön! Det var åratal sedan sist, vilket kändes, men det är med en skön känsla i kroppen som man sätter sig i bilen och åker hem!


Just nu har jag en period när jag inte tänker och analyserar så mycket vad gäller den där tröttheten. Jag har, både på egen hand, och tillsammans med mannen, gjort en slags plan. En plan där mina vilostunder är schemalagda.  Inplanerade, med ungefär lika hög prioritet som att maten ska lagas och barnens tänder borstas.
Ibland gör små saker stor skillnad! Nu börjar en känsla av lättnad smyga sig på, när jag vet av dagarna rymmer tid att vila. Tid att komma iväg för att träna. Att bygga upp mina reserver istället för att bara tömma ur. Istället för att bara stanna för att fylla på när jag redan trampat över min egen gräns. När näsan redan försvunnit under vattenytan.
Nej, nu känns det lite som att jag har kapitulerat och segrat på samma gång! Ja, jag behöver vila mer än vanligt just nu. Jag har accepterat det som ett faktum. 
Och jag gör det. Vilar. Och vet, därmed, att  jag orkar. Och då blir jag piggare. Bara vetskapen att vilan väntar gör mig piggare. Mindre orolig för dagen, för veckan, som ligger framför.
Nu släpper jag inte planen förrän jag märker att den tagit mig någonstans. Nu håller jag kvar. Bara gör. Det som jag vet att jag ska. Som vi har bestämt. Jag behöver inte tänka så mycket mer just nu. Inte ödsla så mycket tankekraft. Bara invänta en förändring som tar form.

Vi går mot ljusare tider!

Kram!