DIY av en skokartong och lite plastfilm.

Måndag igen!

Med några solglimtar och lite frost på marken. Och en Bebben som fått äran att öppna första paketet i adventskalendern.

Eller. "Öppna" vore att överdriva. Hon lät sig nämligen inte alls övertygas om att papperspåsen som satts runt trollstavens topp skulle tas bort. Verkligen inte! Ett antal övertalningsförsök av storebror och mellansystern slutade bara i tårar och skrik. Och att hon slutligen, glad i hågen, åkte till dagmamma, viftandes med ett rosa plaströr med en vit pappåse på toppen!

Till veckans DIY, då. Som inte alls har med julen att göra: När mannen kom hem med ett par nya skor passade jag på att haffa kartongen. Dags att göra något med den där plastfilmen föreställande svart marmor. Hittad på Panduro. Såklart.

Så blev det lite ny förvaring på köksskåpet. Men mest ett blickfång, egentligen.

Ha en fin vecka!

Kram!

Jag, Bebben och ett bibliotek.

Vad bättre göra på en fredag än att ta ett besök på biblioteket?!

Jag glömmer av det ibland... Biblioteket. Men så kommer jag ihåg vilken förträfflig inrättning det är. Hela sta'ns gemensamma vardagsrum, liksom.

Där man kan botanisera runt, välja ut och läsa! Eller bara "hänga" lite. Och fika på det rättvisemärkta caféet. 

Och det verkar som om Bebben håller med mig.

Hm. Vilken ska man välja?!

Bäst att flytta med stolen!

För bästa utsikt!

Trevlig helg!

Och kram!

Taktitt och lite trots.

Nej. Det är helt uppenbart inte bara vuxna som drabbas av dåligt morgonhumör. I morses väcktes jag av hur mannen började morgonbestyren med Bebben. Eller egentligen av hennes respons: Nej! Nej... NEJ!

Ja, vilket morgonhumör hon fått! 

Och som hon uttrycker det! Där hon står på köksgolvet iklädd sin lite för stora pyjamas och hela sin envishet. Med tårar som rinner under den morgonruffsiga kalufsen.

Då är det bästa att bara sätta sig med henne en stund. Sträcka ut armarna och säga: Kom! Låta henne lugna sig i sin egen takt. Vara tyst. Klappa lite på ryggen.

Och ta fram lite frukost. Då börjar hon snart äta. På eget bevåg. Och så stiger humöret. Liksom stämningen vid frukostbordet.

 

Jo. Så kan det va' när humöret har följt med blodsockret ner i fotknölarna. Jag förstår ju känslan...

Men nu: En liten titt på taket som börjar ta form. Nu kan vi njuta lite av att vi nääästan är i hamn med en viktig sak. Och drömma om hur det kommer att se ut när fönstren fått samma färg som vindskivorna!

Kram!

Att bestämma sig för ett enklare li(f)v!

Detta ständiga flöde av nyheter, reklam och information som ständigt strömmar runt oss... Alla budskap som säger: Det här är viktigt! Så här ska du leva! Det här måste du ha...

Men när är det egentligen nog!? När blir det för mycket? Och vem bestämmer det!?

Jag börjar tro att det är viktigare än någonsin att prioritera. Att veta vad som är viktigt för mig. Och sedan välja: Välja ut. Och välja bort.

Annars blir man så lätt både översköljd och bortsköljd. Medryckt i en flod man inte med egen vilja hoppat ner i.

Som för mig som bloggar... Och tycker det är roligt och viktigt att följa andra bloggar. Är det nog att följa 32? Eller 132? När det alltid finns tusentals andra där ute. Ständigt tillgängliga några klick bort...

Eller mode och trender. Hur länge ska jag behålla min nyinköpta soffa? När trenden hunnit uppdaterats innan budbilen ens hunnit köra fram soffan till dörren!?

Alla tips och trix som finns att tillgå. Allt hälsosamt, vad som är nyttigast att äta, hur man bäst rör på sig eller vilka produkter som är snällast mot huden. För att inte tala om vad som är mest miljövänligt! Informationen uppdateras hela tiden! Och verkar ständigt multipliceras!

Så det är nog faktiskt viktigare än någonsin att veta vem jag är och vad jag vill. Vad som är verkligt viktigt. För mig.

Tack vare samtalsterapin, vet jag vad som är allra, allra viktigast i mitt liv. Jag har min egen "viktigaste-lista". Så att allt annat som snurrar omkring mig kan vägas mot de få punkter som står på den listan.

För att leva sant mot mig själv och mot min djupaste övertygelse behöver jag prioritera det som finns på den. Och stå fast i den övertygelsen. 

Jag behöver prioritera medvetet. Hitta mitt sätt att navigera mig fram genom allt detta. Eftersom jag numera är oerhört medveten om att jag begränsad.

Jag väljer att inte dela exakt vad som finns på den där listan. 

Men om en av dem kan jag berätta något: De där stunderna då mina barn behöver sina föräldrar. Behöver mig. Och jag varit stark nog att verkligen vara den vuxna som har tålamod och ork. Som tar sig tid att lyssna, vänta ut och ta tuffa men givande samtal i rätt tid. De har blivit allt fler den sista tiden.

Det gör mig så oerhört glad. För under den tid jag var på väg utför. Då var det många gånger som jag inte orkade alls. 

Nu orkar jag inte heller alltid. Men oftare. 

Och det gör att jag förstår, både att jag mår bättre och att jag är på rätt väg! 

Jag försöker inte längre vara överallt och allt hela tiden! Men jag är där jag verkligen vill och behöver vara.

Så nu vet jag att det var värt att prioritera. Värt att förändras!

Kram!

Två systrar.

Helgmys framför TV:n. 

Varför sitta i soffan när man kan ligga på golvet, tyckte Bebben. Och slängde fram kuddar och filtar. Och övertalade storasyster att det var där man skulle vara!

Och var så nöjd se'n, att det var svårt att fånga henne på bild...

Det var hej hej, och bu och tittut för hela slanten!

Och en puss på det!

Och jag njuter i fulla drag över att se två systrar som busar, skrattar och kramas. För även om det finns tillfällen när Mellantjejen vill ha egen tid och stänger dörren framför näsan på Bebben. (Helt förståeligt.) Så är det faktiskt mest glädje i bådas ögon. När de ser på varandra: Två systrar!

Kram!

Litens dag, idag!

Idag var ingen vanlig dag, för det var Bebbens födelsedag, hurra, hurra, hurra!

Min älskade liten. Min Bebbing! Som liksom bara kom in i vårt liv och helt sonika tog sin plats. Och våra hjärtan!

En bebis, som ju inte är någon bebis längre. Utan en kavat liten dam som med stort nöje berättar vad hon vill och vad hon tänker. Och som bara flödar över av liv! Åt alla håll. På samma gång.

Så: Sång och paket och lite tårta. 

Och så måste jag berätta lite om vad hon fick. Jag var ju inte särskilt sugen på att fylla rummet med massa plast... Och inte heller på grejer som ska stå och samla damm. 

Och sprang på dessa finfina träleksaker på BR, i deras egen serie. Och fick den där känslan: Att det här kommer passa bra!

En kassaapparat som kommer fix och färdig med träpengar, glassar och prislappar.

En fin brandstation med helikopterplatta och en liten brandman som åker upp och ner...

Och så ett te-set från Åhlens. 

Och tillsammans med Mellan-tjejens gamla tårta, handlad från källaren, ni vet, så tror jag nog att Bebben blev rätt nöjd.

Som vi har druckigt te och ätit tårta!

Och läst "Totte och Malin klär ut sig" som låg i ett av Farmors paket. 

Och är hon nöjd, då är jag nöjd! 

Nu väntar sängen och en morgondag när en hel del kommer hända här hemma. Inatt vakar byggställningarna runt huset...

Kram!

När bebisen börjar prata!

Älskar den här perioden, när barnen är mellan 1,5-2,5 år! När talet lossnar och nästan varenda mening låter så gullig att man dör eller så tokig att vi fnissar högt, allihop. Den här tiden. När det är som om hela personligheten får ett helt nytt spelrum!

Som att hon just nu springer hon runt och läxar upp de stora barnen och hojtar "Aj aj" titt som tätt. Något som hon med jämna mellanrum får höra av dem. 

Eller som ikväll: När jag sitter och bre'r smör på hennes knäckemacka och råkar krossa den i handen, så bitarna flyger. Då tittar hon länge på mig, lägger huvudet på sne' och säger med ett så förebrående tonfall som en nästan 2-åring kan: Men åååh mamma!

Det märks inte att hon har äldre syskon, va'??

Kram!

Hur man överraskar sina små, en regnig dag!

Vaknade till en regnig dag. Mannen tillbaka till jobbet. Lite handling. Lite tvätt.

En så'n dag kan bli den allra, allra, bästa!

Med lite fantasi...

Efter lunch fick barnen strikta order att gå in på sina rum, stänga dörren och invänta   klartecken. Många frågor och undran "är du klar snart" senare knackade det på dörren.

Då hade jag svidat om till en spa-rock. Doftljusen var tända. Hallonvatten upphällt i små glas. Och med lite lugn musik i högtalarna hälsades de välkomna till familjens SPA!

Jag vet. Ibland går sådana där försök fullständigt åt skogen. Men ibland blir det riktigt bra! 

Storebror spelade med och drog på med sin bästa lekröst, lillasyster ville bara fortsätta bada fossingarna och mellansyster tackade för behandlingen och hoppades få komma tillbaka!

Så enkelt det är ibland! Att skapa en riktigt fin stund tillsammans. Rekommenderas verkligen!

Kram!