Det viktigaste samtalet- efter samtalet!

Jag hyser stor tilltro till att prata med varandra. Att vi igenom det kan förstå varandra bättre, lära känna en annan människa på djupet och själv bli utmanad och därmed få en möjlighet att förändra sitt eget sätt att tänka.

Men ibland undrar man ju!? Så mycket konflikt finns i världen: Inbördeskrig, annekteringar och våld människor emellan. Som att en man blir mördad när han gått för att titta på fotboll!! 

Inte heller i de egna relationerna är det inte alltid särskilt lätt att finna kompromisser eller att alltid förstå varandra. Inte ens när man verkligen försöker.

Men jag vill ändå inte ge upp tanken på att vi, åtminstone till en del, kan förstå varandra. Att jag genom att berätta från mitt perspektiv kan få någon annan att förstå mig lite bättre och att jag genom att lyssna och lyssna igen, kan förstå någon annan lite bättre. Allt annat vore otänkbart med tanke på konsekvenserna. 

Den senaste tiden har jag börjat lägga märke till något, både utifrån hur jag själv fungerar och av andras reaktioner. Det är att det bästa samtalet äger rum efter själva samtalet. 

När du och jag pratat färdigt och jag går tillbaka in i min egen vrå. När samtalet fortsätter i mitt huvud. Vad var det han sa? Vad menade hon med det? Hur känns det? Det är ofta då jag börjat förstå lite bättre, även om personen det gäller kanske aldrig får reda på det...

När jag och maken diskuterat något kommer vi inte alltid fram till en samsyn. Ibland undrar jag om jag lyckats förklara över huvudtaget. Men så, någon vecka eller till och med månad senare, förstår jag genom hans sätt att prata eller handla, att han visst förstått. Att han lyssnade.

Jag försöker ta med mig det. Samtalet är inte slut när det avslutats: Det är egentligen då det börjar! Det ger mig lite hopp. Och det hjälper mig att inte döma någon annan direkt. Att ge andra lite tid att fundera, precis som jag själv behöver den där tiden.

Kram!

Motbjudande tiggeri?

Nu står fredagsbuketten på bordet, kylskåpet är laddat med råvaror till enkla, men goda, rätter och huset städat. En dag av vila och lite umgänge står på schemat efter en avslutad arbetsvecka.

Men det jag egentligen har i tankarna är veckans tur på stan med de tre barnen. Vi var på väg till bokrean och biblioteket för att lämna tillbaka en bunt böcker när vi redan efter några meter upptäckte den första tiggaren. Javisst, på gågatan i vår lilla småstad halvligger inte mindre än fyra tiggare!

De där siluetterna av människor, iklädda bylsiga mörka kläder, uppkrupna mot fasaderna. Liksom utspridda med jämna mellanrum. De förändrar gatubilden och påverkar obönhörligen stämningen.

Barnen upptäcker dem, som oftast, först och vill ge en peng. Min känsla är ett svagt obehag. Vill helst inte se. Bara fortsätta min lilla promenad med små ärenden att utföra. Och sedan ta med barnen hem, laga en god middag och dricka en kopp kaffe på maten.

Men de sitter där och påminner mig om att livet för många människor inte ser ut så. Ska jag ta in dem i mitt medvetande eller skjuta bort bilden av hopkrupna gestalter? För om jag ser dem gör det något med mig. Deras gestalter krockar brutalt med mitt livs ordnade, varma, tillvaro. Det ställer besvärliga frågor. Skulle jag kunna göra något för dem? Har jag något ansvar för dem? Är det moraliskt riktigt att lägga 89 kr på en tulpanbukett när samma summa skulle ge mat för dagen till någon som kanske inte har?

Det är lättare att skjuta undan tankarna och lägga upp ett försvar i stil med att de säkert kommer från ett annat EU-land. De är säkert styrda av någon liga som samlar på sig tiggarpengar i miljonklassen. (Fast att Rikspolisstyrelsen gått ut och sagt att det finns ytterst lite belägg för att sådana ligor härjar i Sverige.) Deras hemland borde väl göra något för dem.

Men mina tankar har gått för långt. Jag kan inte längre stänga ute. Vill inte. Även om någon annan borde tagit ansvar. Även om det varit bättre att de kunnat arbeta i sitt hemland. Sluppit resa långt bort för att njuta av kylan och snålblåsten på stensatta gator i en liten mellansvensk småstad. Jag kan ändå inte komma ifrån det faktum att jag besitter möjligheten att göra något. 

Jag stålsätter mig. Ser dem i ögonen. Ler. Låter barnen ge en av dem en liten summa.  

Är fortfarande inte säker på att det var rätt sak att göra. Försöker jag köpa mig fri? Jag känner mig inte speciellt fri. Har dem fortfarande kvar på näthinnan. Och jag kommer fram till att jag vill ha det så. Det är värt det. För jag vill inte leva mitt liv med skygglappar!

Kram!

PS: I veckan skrev UnderbaraClara om dagens stora godpåsar som "obscena". Och det gjorde mig så trött! Synonymer till obscen är enligt storaordlistan.se: Grov, oanständig eller snuskig. Ett annat möjligt uttryck är enligt Wikipedia "motbjudande". Är det "snuskigt" med stora godispåsar??? Motbjudande, kanske, att någon vill göra påsarna så stora att jag köper mer än jag borde. Visst. Men att kalla stora godispåsar för obscena: Det gör sockerdebatten mer löjlig än konstruktiv. Då diskuterar jag hellre varför t ex tiggeri kan kännas just motbjudande. DS

Mysig jul- mysig mage!

Jaha, då sitter hela familjen inpackad i bilen.  Resväskor och julklappar är inknölade från golv till tak i bilens koffert. Vi hade med nöd och näppe fått plats med ett frimärke till.

Några dagar hos föräldrarna och några hos svärföräldrarna. Syskon och syskonbarn och en bonusmamma. Jag är glad och tacksam över att vi kan spendera så mycket tid tillsammans, leva så nära varandra, och ha det så bra. 

Jag har unnat mig sovmorgnar och små lässtunder, en(!) långpromenad och en massa god mat som jag inte haft huvudansvaret för. (Och sänder härmed en tacksamhetens tanke till mamma och svärmor. ) 

Konstigt nog förstår inte min kropp att jag får unna mig allt detta. Den verkar inte alls ha förstått att den måste skruva upp förbränningen några extra varv under julen. Istället stretar byxlinningen oroväckande runt magen. Det känns ungefär som om all risgrynsgröt jag ätit nu är på väg att rinna över runt skärpet. Och så får man liksom äta upp julmaten- två gånger. 

Något behöver göras och jag vet egentligen exakt vad. Men jag lägger just nu detta något till listan över saker jag ska ta tag i efter nyår. Tillsammans med nya inrednings- och skrivardrömmar och storstädningen av källaren! Oj vad mycket jag ska få gjort då - efter nyår!

Kram på dej!

Adventsmys, julhets och att skratta lite åt sig själv!

Nu är det många bilder jag vill dela med er här på bloggen! Jag kommer fortsätta portionera ut dem ett tag till. Nu väntar ju en speciell tid på året. Som när vi tänder det första adventsljuset en söndagsmorgon eller bjuder vänner på varm glögg i den bistra vinterkylan. Att fixa och ordna är som att i tanken redan vara i det där, i det mysiga!
Men advents- och juletid kan ju också kännas dubbelt. Känslor av ensamhet kanske aldrig upplevs med sådan intensitet som just under den här tiden på året. Att känna att man inte når upp till sin egen förväntan kan också bli ännu mer av ett misslyckande än i vanliga fall. Som att bli fångad i sin egen förväntan! 

Därför hoppas jag få inspirera, men inte skapa krav på att det är så här det måste vara. Och därför vill jag gärna poängtera att jag har fina och mindre fina vrår här hemma. 

Jag minns tillfällen kring jul som jag gärna minns och sådana som jag är lite mindre stolt över. Som den julveckan då jag skulle överraska min man med att sätta upp granen, tillsammans med två, då ganska små, barn. Jag tände ljusen, satte igång julmusiken och ropade ner barnen från övervåningen. -Kom så ska vi klä granen tillsammans och ha det jättemysigt!!!
Så mycket mys blev det nu inte. Det började med en sådan enkel sak som att toppen på den rätt fula plastgranen inte gick att få i tillhörande nederdel. Jag bestämde mig då för att börja med att sätta i denna nederdel i julgransfoten, vilken i sin tur visar sig vara borta. När jag springer runt och letar efter julgransfoten blir barnen osams: De bråkar om vems tur det är att sätta upp spiran högst upp i granen. När så mannen kommer hem från jobbet finner han sura barn och en grinfärdig fru kring en gran som fortfarande består av två separata delar! Och innan granen är färdig har även vi två blivit osams. Någonstans där börjar jag småfnissa åt alltihop! Snacka om totalt fiasko! Som det verkligen kan bli  när förväntningarna liksom är upptrissade till absurdum!
Nog hoppas jag på en mysig advent och en god jul. Men jag är ju fortfarande jag och varken jag eller någon annan i min familj var perfekt sist jag kollade! Alltså kommer inte den här julen att bli perfekt. Men förhoppningsvis trevlig och bra på många sätt. Speciellt om man tillåter sig att fnissa lite åt det hysteriska!
Det finns en julsång som jag har kommit att älska. Som hjälper till att ge perspektiv på alltihop: Amy Grants I need a silent night! En stilla och helig jul. Det hoppas jag att vi får i advent och jul. En tid där vi får känna stillhet och frid. Och få skratta lite med dem vi älskar!
Kram!

Betydelsen av en mening!

Hur kommer det sig att pappa kan få sitta ostört vid gitarren, mitt i familjestimmet, medan mammans uppmärksamhet påkallas minst fem gånger i kvarten. Vad kan det bero på? Är det så det måste vara?

Sådana bilder och tankar flyger genom huvudet när jag tänker tillbaka på en meningen som stod i DN den 19 Oktober? Meningen handlar egentligen om Maria Svelands nya bok "Systrar och bröder". Boken får inga strålande vitsord, jag har inte heller läst den,  men jag fastnar för en mening i recensionen:

"Skildringen av mannens självklara hemmahörighet i sublim egoprioritering ger subversiv tröst i den kvinnliga ensamheten."

Jag får läsa den ett par gånger och först hindra mig själv att småle: Aningen pretendiöst! Men när jag får fatt i dess betydelse, då sätts tanken i spinn!

Jag tror att den betyder att jag kan finna en tröst i min ensamhet, mitt i mitt förhållande. En tröst som består i att jag vet att jag inte är ensam med min erfarenhet att leva i ensamhet i förhållandet där mannen lever i en egoism han inte behöver förklara eller försvara. En tröst som ger kraft att vilja förändra...

Jo, jag förstår nog. Har nog sett den här typen av förhållanden. Sett tendenserna i vårt eget. Förstått att det är så lätt att hamna där. Nu under småbarnsåren. 

Men jag tänker också att jag nog inte vill leva i ensamhet i mitt förhållande för att sedan bli tröstad till förändring av delad ensamhet. Jag vill inte bli den där martyrkvinnan vars suckar andas aggression. 

Jag vill inte heller se min man bara i liten omfattning växa och förändras med relationen och föräldraskapet medan mitt hela liv och person förvandlas tills vi inte längre förstår varken varandras liv eller varandra.

Allt det där vill jag kämpa emot. Vänligt men bestämt. 

Handlar inte en relation, i ordets rätta bemärkelse, om att vara tillsammans? Att uppleva det som händer tillsammans, skratta tillsammans, planera tillsammans, misslyckas, ta upp tråden igen och helt enkelt dela det som är livet! Tills man inget annat vet och inte kan förstå hur livet blivit utan den andre. Och sedan, så småningom, kunna se tillbaka på ett liv där vi tillsammans blev något mer en två individer som råkade bo i samma hus. 

Men då måste man nog prata om hur man känner. Prata och lyssna. Försöka förstå och försöka prata så att den andre kan förstå. Aldrig tillåta att avstånden byggs ut till tystnad mellan oss. Inte låta någon egoism, subtil eller inte, skapa oceaner mellan oss. Jag fortsätter tänka att det som faktiskt tas upp och läggs på bordet, det är inte längre subtilt. När vi uttalar hur vi gör, vad vi väljer och hur livet ter sig, då har vi gjort det påtagligt och uppenbart!

Nu låter det kanske som om jag inte bara klurat ut alltihop i mitt huvud utan dessutom fått hela familjen att under harmoniskt lugn resonera sig fram till ett sätt att leva absolut jämlikt! Nja, inte riktigt!

Det är ju inte så lätt det där. Att dela livet, det riktiga. Där balans är något högst flyktigt. Där man varken hinner eller orkar prata om allting hela tiden. Vad gör man då?

Tja, tar upp det som faktiskt upplevs som ett problem just nu. Jag kommer på ett område, där vi fått till en ganska bra lösning. Det gäller just det där med att mamma alltid tillfrågas medan pappa kan sitta i i lugn och ro (om det handlar om att spela gitarr till eller något helt annat). Det här kan göra mig utmattad, på riktigt. Fast vi båda är hemma så vänder sig barnen, nu alla tre, i princip alltid först till mig när det är något de vill. Vilket är näst intill hela tiden. (Någon som känner igen sig?) Jag vill ju att de ska komma till mig och känna att de får det, men jag blir också väldigt trött av att så ofta bli avbruten i tankar, samtal osv. 

Jag vill ju inte säga att de ska gå! Ibland, när vi är hemma hos vänner, säger jag att de får fråga pappa eller gå till pappa. Men jag vill inte ständigt visa bort dem! 

Bara att erkänna att jag behöver få vila från det där ibland kan kännas svårt, lite fult. Men jag tror att det är ett steg. Att våga erkänna. Nästa steg var att prata om det, jag och mannen, att försöka hitta ett sätt att göra tillvaron lite lättare.

För oss blev lösningen att min man ibland åker iväg med barnen själv. Då får han odla sin relation till dem och jag får vara ensam hemma. Det är fantastiska och aningen skuldtyngda helger på en och samma gång. Men SOM jag hämtar kraft! 

Det hade på ett sätt varit lättare, eller mindre krångligt, att bita ihop och försöka hålla ihop. Men priset för att bara låta saker bero är för högt. Risken att negativa känslor och attityder börjar byggas upp för stor. Jag vill inte riskera det. Den stund jag slutar försöka göra mig förstådd har jag kanske redan gett upp tanken på en relation som är på riktigt? 

När jag ser att min man lyssnat och försöker göra livet lättare för mig, då blir det lätt att älska honom. Och lite lättare att inte hamna i martyrträsket eller de arga suckarnas domäner. 

Så mycket tankar av en recension! Tänk att en mening ibland kan ge nya tankar som hjälper till att sortera upp en massa tankar som tidigare bara yrt runt i huvudet!  Ibland tror jag nästan att recensionen är bättre än boken! 

Kram!

Vem lyssnar på dig?

Har du tänkt på dynamiken i media? Hur vissa frågor blåser upp och sedan plötsligt försvinner. Förra veckans storm kring Merkelaffären har nu tagits över av andra frågor. Stormens drabbningar i Filippinerna (med all rätt) och Reinfeldts och Lövens diffusa utspel kring en framtida regering. Men vissa frågor borde inte försvinna så snabbt från agendan eftersom de har betydelse för vårt samhälle och vår gemensamma framtid.

Jag har ibland hintat om ett politiskt intresse och nu vill jag faktiskt göra ett politiskt inlägg eftersom jag anser att något behöver sägas! Min blogg har hittills mest handlat om inredning, föräldraliv, recept och en och annan tanke om livet i stort. Ungefär så. Jag hoppas att jag på det här sättet kan göra dig redo  och förhoppningsvis nyfiken att läsa något du förmodligen inte väntade dig när du surfade in här. 

Ingen har väl vid det här laget missat stormen som pågår i kölvattnet av Snowdens avslöjande att USA övervakat Merkels telefonsamtal. Förra veckan berättades i Rapport att Försvarsutskottet under dagen varit på utfrågningsbesök hos FRA, liksom att statsminister Reinfeldt utfrågats i riksdagen kring samma frågor. Det är bra att riksdagen tar sin granskande roll på allvar! Men vad fick vi svenskar ut av detta? Utskottledamöterna får inget berätta inför kamerorna och regeringen verkar vara nöjda med hur allt fungerar. 

Så vad finns att säga: Jo, att vi medborgare är märkligt tysta, trots att detta är en demokratifråga! Att detta är en viktig fråga verkar ha gått de flesta svenskar förbi: Samma Rapportsändning hänvisade också till en SIFO-undersöknings resultat att tre av fyra svenskar inte är rädda för att vara övervakade. 

Detta är märkligt: Att döma av reaktionerna från Tysklands, Frankrikes, ja flera länders regeringschefer, har dessa uppgifter tagits på största allvar. I USA nekar inte heller chefen för NSA (national Securitas agency) till övervakningen av Merkels telefonsamtal utan menar att detta agerande är helt enligt praxis! Det finns tyvärr inte heller anledning att tro att Sverige står över det här spelet: Det finns flera saker som istället pekar på att Sverige spelar en aktiv roll i den här typen av informationsinsamlande: Generalsekreteraren för advokatsamfundet, Ramberg, menar under samma rapportsändning, att regelverket för att dela information är för vagt och att SIUN, som är satta att granska FRA:S agerande i flera fall riktat allvarlig kritik mot myndigheten. En kritik som inte hörsammats! Initierade lyssnare har säkert redan reagerat över att statsminister Reinfeldt noga avhållit sig från att kritisera USA och Obama för avlyssningen av Merkel. Beror det bara på att de svensk-amerikanska relationerna ska hållas varma? Eller är man rädd för att kasta sten i glashus?Utrikesminister Bildts kommentar; att han sedan länge avhåller sig från att tala om hemliga saker i mobiltelefonen, ger ju inte heller bilden av storögd förvåning!

Nästa märklighet är att argumentationen för FRA:s signalspaning och delande av information med andra länder ofta gör gällande att syftet är att förhindra terrorism. Underförstått att skydda oss medborgare. Det är med andra ord misstänkta terrorister som övervakas. Därför bör vi vanliga medborgare inte vara rädda utan rent utav tacksamma för att de avlyssnings- och övervakningsmöjligheter som finns. Det här argumentet är ju rent nonsens när vi kommer till avlyssning av förbundskansler Merkels telefon. Man menar väl inte att Merkel är en terrorist i vardande!? Avlyssning kan alltså äga rum i helt andra syften än att övervaka misstänkta terrorister. Och det gäller även demokratiska stater som USA!  

Nu kanske du invänder att detta inte behöver betyda att din egen telefon blir avlyssnad. Att dina och mina telefon- eller nätaktiviteter knappast har lika stort intresse för vare sig Sveriges som något annat lands säkerhetstjänst som en förbundskanslers. Må så vara, men vem ska dra den gränsen när det är så svårt för oss som medborgare att granska det som sker? När hård kritik riktas mot både de gränser som dragits för FRA:s verksamhet, men när varken myndigheten själv eller regeringen verkar medge något slags problem, då har vi som medborgare ett problem!

Om vi inte kan vara säkra på att den myndighet som har möjlighet att avlyssna och samla in de spår vi lämnar efter oss på nätet eller i etern kan det få allvarliga konsekvenser för demokratin. Inte idag eller imorgon, men på sikt. Nämligen risken att vi börjar censurera oss själva: Vi säger inte längre sådant som vi tror kan misstolkas. Vi undviker vissa ämnen när vi pratar med varandra på telefonen. Vi skriver inte,  i bloggar, mikrobloggen eller kommentarsfält sådana åsikter som kan anses obekväma eller det som inte med säkerhet är politiskt korrekt. Att alltså inte fler svenskar är rädda för att övervakas är alltså på ett sätt bra, eftersom vi då förmodligen inte börjat tänka på det här sättet. Men vi borde vara mera vaksamma och rädda om de friheter vi har, innan vi börjat ta för givet att det vi säger och gör i etern lämnar spår som kan sparas och följas.

Demokratin är inte perfekt, men den har något som andra styrelseformen saknar, nämligen att den tar oss människor för vad vi är: Ofullkomliga! Ingen människa vet allt eller förstår allt. Ingen vet eller förstår allt och ingen är heller fullständigt fri från egoism. Därför kan inte en människa eller en liten grupp människor på egen hand förstå vad som vore bäst för alla. Så inte heller en diktator. 

Därför behöver vi styra tillsammans, så att säga slå våra kloka huvuden ihop. Det gör inget av de auktoritära, eller diktatoriska, systemen. Demokratin ger alla medborgare lika politiska rättigheter, behandlar oss alla som någon med rätt att tala och skriva, att uttrycka oss. Demokratin bygger alltså på en demokratisk syn på varandra: Den ger oss alla möjligheten att tala för oss själva och att tala för sin sak med varandra. Detta är så grundläggande, men så viktigt! 

Eftersom vi alltså inte är fullkomliga kommer varje människa vid något tillfälle i livet, om inte flera, att göra fel eller agera själviskt. Därför behöver vi också kunna kritisera varandra och även våra styrande, när det går fel. Även om, eller just därför att, få av oss tycker om att bli korrigerade! Demokratin bygger alltså in granskning av makten, genom riksdagens kontroll av regering, medias rätt att skriva och tala om problem, rätten för oss som medborgare att prata med media utan att myndigheten får ta reda på vem som gav informationen om missförhållandena! 

Bristen på mekanismer för sådan granskning leder ju ofta diktaturen i fördärvet! Där har medborgare och media inga möjligheter och inte heller människorna runt ledaren vågar kritisera, ens när det är på väg att fullständigt gå åt skogen, vilket i sin tur förvärrar misstagen och försenar eller förhindrar välbehövlig korrigering. (Tänk det stora språnget under Maos Kina.)

Inte heller rätten att yttra sig eller rätten att granska makten räcker som demokratins förtjänster. Resultatet av ett fritt och öppet samhälle, där man både får och uppmuntras att yttra sig, gynnar samhället som helhet: Som J S Mills förklarar i klassikern Om friheten, till försvar för yttrandefriheten, att vi till och med bör lyssna på "idioten". Tänk om ett uns sanning finns i det han säger? Om vi inte vill lyssna riskerar vi missa något och om han har fel, då har vi fått en ännu djupare förståelse för det vi redan trodde. Den jag tror är idiot kanske i själva verket har något genialiskt att säga. Det är alltså rent utav dumt att inte lyssna, att se på en medmänniska som någon som inget förstår eller inget kan förmedla, för den som riskerar att missa något av ett sådant förhållningssätt är jag själv! 

Det här samtalet, det öppna och demokratiska, får inte tystna! Självcensur är alltså ett potentiellt demokratiproblem. Då är möjligheterna att avlyssnas och övervakas utan trygga ramar, vars efterlevnad bevakas också ett problem! 

Låt mig nu återkomma till din och min roll: Vem både får och bör övervaka makten i en demokratisk stat? Ja, det är ju du och jag; medborgarna, och våra fria medier. Vi har rätt att kräva tydliga gränser för signalspaning och delande av information till annat land!  Vi har rätt att få veta hur regeringen ser på saken!  Vi har likaså rätt att kräva att de nya medierna blir en plats av kommunikation och inte av övervakning! Sist men inte minst, vi borde inte bara ta för givet att allt går rätt till! 

Det känns lite märkligt att avsluta det här inlägget på det vanliga viset, med en kram. Men låt mig ändå skicka med en varm, men aningen uppfordrande, kram!

"När nazisterna hämtade kommunisterna,

teg jag;

jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,

teg jag;

jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,

lät jag bli att protestera;

jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna,

lät jag bli att protestera;

jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,

fanns det ingen kvar som kunde protestera."

Martin Niemöller (1892-1984)

Präst och koncentrationslägerfånge, andra världskriget.

Utmaningen- In i kaostunneln!

Ja, då var dags för den, kanske, sista delen i min lilla utmaningsserie. Jag hoppas att jag så småningom får anledning att komma tillbaka till den. Hur som helst, den sista delen handlar om relationer: Äkta relationer.
Hybels (Att söka äktheten) menar att öppna och sanna relationer består av ett givande och tagande. De där relationerna, man vet vilka de är, då man kan säga vad man känner och tänker, där man vågar ge av sig själv, sina brister och sina segrar och där man vågar ge sin ärliga åsikt till den andre, inte för att skada eller ironisera, utan av omsorg. Om personen och om relationen.
Alltför många relationer stannar i pseudokommunikation, en ytlig kommunikation som aldrig närmar sig något obehagligt. Hybels förklarar pseudokommunikationen: Ingen yttrar något som kan vara "farligt". De diskuterar aldrig missförstånd, avslöjar aldrig sårade känslor, luftar aldrig frustrationer eller ställer svåra frågor. Den outtalade regeln lyder: Sätt inte båten i gungning. Stör inte friden.
Motsatsen till den här pseudokommunikationen, där man kanske bara ger uttryck för vad man egentligen känner i skämt med en illa dold udd, kan kallas "kaostunneln". Att låta det falska lugnet ge vika för verkliga känslor och svåra frågor. Att låta kaoset komma, eller till och med att gå rakt in i det, för att på sikt få en bättre relation.
Nej, det är ingen angenäm upplevelse! Att "bråka" är inte roligt. Jag hatar det. Det gör mig utmattad och nedstämd. Men jag mår, nästan alltid, bättre efteråt. Luften är rensad och jag vet var jag har den andre och vice versa. Det är befriande!!
För att ta ett ganska fånigt exempel: Jag skulle gärna säga att jag inte bryr mig särskilt mycket om födelsedagar, mors dag eller bröllopsdagar. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag blir firad eftersom året består av en massa andra dagar också. Men det vore inte speciellt sant. Jag bryr mig. Ganska mycket.
Vi firade vår bröllopsdag för inte så länge sedan. En mindre lyckad sådan. Det var länge sedan jag själv köpte något, av rädsla för att bli sårad om jag inte fick något tillbaka. Jag sa heller inte, under dagen, att jag egentligen var rejält besviken: På uteblivna kärleksbetygelser, någon liten gåva eller en inbjudan att gå ut och äta mat.
Hur som helst så bestämda jag mig för att inget säga... Och dagen blev ju inte direkt bättre av det. (Läs: Jag blev inte mindre sur av det.) På eftermiddagen, dagen därpå, bestämde jag mig därför för att lyfta frågan och säga som jag egentligen kände: Ärligt talat, om vi ska fira bröllopsdagar, så vill jag att vi firar. Då vill jag få en kyss på morgonen, jag vill att du ska säga att du älskar mig och att du har köpt blommor eller en liten present. Du kanske inte vill fira bröllopsdagar på det sättet eller inte hinner fixa någon gåva, men då vill jag hellre att vi säger att vi inte firar bröllopsdagar och gör något roligt en annan dag istället. Annars går jag bara runt och är besviken.
- Men jag trodde inte att du blev glad över att få blommor, blev det förvånade svaret. Och det hade jag faktiskt sagt för länge sedan. Och det var ju inte så lätt för honom att veta att det inte längre gällde. :)
Så vi fick luften rensad och dagen därpå blev jag, inte alldeles förvånande, bjuden på lunch på stan. Jo, det hade ju varit ännu roligare, om min man hade kommit på den här idén alldeles på egen hand och listat ut att jag numera hade en väldigt stark önskan att bli firad. Men nu är det ju så att man inte kan läsa varandras tankar. Inte ens efter ganska många år som gifta...
Och ja, det blev en riktigt mysig lunch :)

Innan jag slutar tänkte jag passa på att påpeka att inspirationen till min utmaningsserie, liksom flertalet citat, kommer från Bill Hybels Att söka äktheten- om vikten av att leva trovärdigt. En bok som hamnade i mitt knä vid ett sådant där alldeles lägligt tillfälle, när jag upplevde frågan om äkthet som väldigt aktuell och på samma gång ganska svår. Jag läste den från pärm till pärm ett par gånger och har dessutom gått tillbaka till vissa kapitlet när jag funderat, försökt leva ut det jag läst och inte minst när jag skrivit om Utmaningen här på bloggen. Jag tror inte att jag läst den för sista gången. Läs den gärna! Den kostar endast en liten slant och finns att beställa på ex. Adlibris.

Kram till dig som läser och tack, min älskade, för att du låter mig dela med mig av vår relation!

Mammammamma!

Nu säger hon det: Mammammamma! Och jag vet att vi är på väg. Mot en relation, hon och jag. Där jag är hennes; mamma!

Det betyder inte så mycket än, det där Mammammamma. Det saknar ännu tydlig intentionalitet. Det är mest ett hummande med en underton av; jag är inte riktigt nöjd med något, så kan inte någon göra något! 

Men snart kommer hon att säga det så snart hon vill något: Mamma (jag är hungrig, kan du inte slänga fram något)! -Mamma (jag har tråkigt kan du inte komma och busa med mig)! Mamma (jag är ledsen och vet inte varför, kan du inte krama mig litegrann)!

De där månaderna innan det första barnet blev till, när vi väntade, då blev mamma ett ord som gjorde lite ont. Tänk om jag aldrig skulle bli kallad så? 

När vårt äldsta barn för första gången kallade mig mamma, ja då kändes det som ett mirakel. Att han sedan inte var så noga med vem som var mamma och vem som borde kallas pappa är liksom en annan sak: Jag " älschkaj" dig, pappa Jenny! Som de orden värmde i hjärtat!

Men ibland ringer ordet mamma, mamma, mamma i öronen så att jag kunde ropa: Hjälp! Jag får inte plats! Och jag måste göra mig lite plats. Plats att vila, andas, eller vad det nu är jag behöver.

Andra gånger ramlar ordets betydelse över mig med en sådan kraft att det nästan tar andan ur mig! En alldeles vanlig situation, som plötsligt uppenbarar hur viktig jag är, för en liten människa: Mamma (jag är så trött att jag faller sönder och jag gör det hos dig för det är bara där som jag vågar)! Mamma (du måste älska mig nu för jag vet inte om någon annan riktigt gör det)! Mamma (jag skäller på dig nu för jag testar om du är kvar, om jag duger, fast att jag är odräglig just nu)! Mamma (jag älskar dig och jag vet att du älskar mig bortom alla ord)!

Ja, jag vill vara det där: Mamma. Jag vågar vara: Mamma. Vågar vara behövd, älskad och oerhört viktig!  

Men jag är tacksam, att jag har en större famn, att falla ner i. Där jag får vara liten. Där jag får vara odräglig. En famn där jag är älskad; villkorslöst!

Kram!

Den bästa träningen...

...är den som blir av! Så vad är genomförbart och ändå givande?! Det är faktiskt en riktigt bra fråga!

Jag har alltid sett mig som en person som tränar. Rätt sund sådär... :) Och så upptäckte jag att jag fyllt 35 och att det är mååånga år sedan jag var en aktiv simmare med superkondition och tighta muskler.
Skämt åsido. Det är faktiskt nu jag har chansen att förebygga bekymmer längre fram i livet. Jag kan fortfarande lägga på lite muskler, skaffa en hyfsad kondition och förebygga stelhet. Och känna den där känslan efter träningen: Trött på ett härligt sätt och lite stolt över vad som åstadkommits! Den personen vill jag vara! Ja, jag tänker helt enkelt vara så'n: Den som tränar på ett sätt som ger grund för en god hälsa och skön känsla i kroppen, men som inte heller tränar så att familjen blir lidande. Mitt mål och min utmaning vad gäller träning är att träna tre dagar i veckan: Måndagar, onsdagar och fredagar. Kort och effektivt får det vara!
Styrketräningen baseras på Olga Rönnbergs nya mammaträningsbok. Det upplägget passar mig perfekt eftersom passen är lagom långa, kan utföras hemma (framför TV:n) och, vilket är viktigt för mig, att upplägget ger möjlighet till utveckling: Tuffare övningar allt eftersom. För jag har upptäckt att just möjligheten till utveckling är viktig för min motivation. Så när jag kommit till sista steget i boken är det nog dags för mig att skaffa nytt gymkort. Men det blir en senare fråga! Jag har några kapitel kvar tills dess...
Konditionsträningen består av promenader och intervaller uppför backen utanför vårt hus. (Löpning får vänta tills maken fått semester och lite mer tid finns att ge sig iväg själv. För ärligt talat känns det ganska besvärligt att jogga sig flåsig och samtidigt vara pedagogisk mot två skruttar som cyklar bredvid  och dessutom dra med en barnvagn i farten (nåja). Det skulle allt bli en riktig cirkus det!!) Nej, lugnare promenader och kortare intervallträning funkar bäst just nu.
Vilket flås man fått efter några vändor i backen!!! Hoppas det känns att jag fått med mig det när jag väl börjar jogga igen!

Jag avslutar med att skicka med en övning för lår- och stuss. Jag passade på att rådfråga mitt mycket vältränade syskonbarn när vi träffades nu i helgen och fick ett riktigt bra tips: Ligg på rygg, lyft rumpan och ha fötterna i golvet. Gå sedan fyra steg bort från stussen och fyra steg tillbaka. Upprepa 12 gånger, tre set. Mmm, det känns kan jag lova!

Kram!

Utmaningen- ett äkta jag

Att vara äkta? Ja, det är svårt om man inte riktigt förstår hur man själv funkar, utan försöker vara vad man tror är "normal". Hur funkar jag egentligen? Och är det ok? Som det här med vad som ger mig energi. På vilket sätt får jag energi och vad gör mig trött?

Enligt Myers-Briggs personlighetstest påverkar mitt sätt att få energi eller att bli trött mitt relationmönster. Hybels skriver: "Den extroverta typen får sin energi genom att ha många sociala kontakter. De trivs med att ständigt vara tillsammans med människor. Det laddar deras batterier... Den introverta typen får sin energi ur ensamheten...Stunder av stillhet ger dem styrka...Det handlar inte om att de inte gillar människor, det är bara så att de inte klarar av det i alltför stora doser (Att vara äkta, s. 83)."

Det här är ju roligt; när man läser något och ser sig själv i texten. Och förstår något nytt. Plötsligt ser jag det så tydligt! Varför jag kan känna mig dränerad på energi när jag deltagit i en fantastisk konferens och träffat massor av människor som jag tycker om och egentligen gärna vill träffa. Varför jag kan ha en intensiv längtan efter att få vara ifred ibland, att få läsa en bok eller bara få tänka en stund. Jo, jag är allt av den introverta typen! - Och det är ok!

Det här hjälper mig att förstå mina närmsta lite bättre, framför allt den jag delar livet med. Min älskade, som är mer åt det extroverta hållet! Gissa om vi kan kollidera här! Ha ha, han är alltså också normal! Som ofta föreslår att vi ska träffa folk och som definitivt inte tycker att det är jobbigt att träffa en massa härliga människor i flera dagar i rad.

Oftast ger sådana här typtester en sanning med modifikation. Men ibland kan de vara en hjälp att förstå och faktiskt acceptera sig själv och varandra. Att tillåta sig att vara den man är. Och om man är av olika typer i en relation, så kan det faktiskt hjälpa att konstruktivt försöka hitta ett sätt att leva som gör att båda får den energi de behöver. Jag tycker om människor, men jag orkar inte träffa dem jämt! Jag blir faktiskt pigg av att ligga i ett tyst rum och läsa en bra bok! Min man älskar mig och tycker att jag är trevlig, men han behöver också umgås med andra människor! Så skönt att inte behöva försöka göra om varandra till oss själva! Jag är alltså normal, men inte likadan!

Du kanske också känner igen dig i en av typerna?

Kram!

(PS: Den vita blomman blir vacker mot det röda bladverket! Kontrasterna! Hade inte blivit lika vackert utan varandra!)

En sak i taget!

Tja, man skulle ju kunna fortsätta med inläggen på temat "vad härligt det är med vår"! Och det är det ju. Men ibland blir jag less. Less på att det alltid ha 75 projekt som väntar.
Jag har dessutom ägnat ett antal timmar åt Trädgårdsonsdag, Trädgårdshjälpen och Trädgårdstoppen. Och det blir ju inte drömmarna direkt färre av. Så hur gör man då?
Jag blir egentligen inte less av själva arbetet. Det är kreativt, fysiskt och tröttande på ett ganska härligt sätt. Men jag blir uttröttad av att ha de där framtida projekten hängande över mig.
Min fina vän sa så här i början av våren: Nu när ni har ny trädgård får ni ta det lite lugnt första året. Se vad som kommer upp! Planera! Och ställ ut några fina krukor så länge!
Så det försöker jag att göra. Och försöker tvinga blicken att fastna vid dessa vackra blickfång istället för på maskrosor och förvuxna tujor. Jag begränsar mig till att fixa odling i pallkragar och till att fylla entresidans djupa rabatt. Och jodå, det tar sig så smått!
Det kanske inte behöver vara svårare än så. En liten bit i taget och resten, ja det lämnar jag åt sitt öde så länge!
Kram!

"Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de?...Gör er därför inga bekymmer."

Att blunda lite och se mycket!

Jo, jag konstaterade ju i förra inlägget att jag faktiskt har möjlighet att njuta av maj i år. Så därför började jag med att slänga ut alla mattor, torka golven och kratta bort grenar som klipptes ner härom dagen. . .
Nej, nog är nog och nu sitter jag på mitt favoritställe just nu. En plats som inte gör några anspråk på mig. Där åtminstone de flesta måsten rinner av. Att den är full med lövträd som minner om "hemma" gör sitt till. Att se en glimt av sjön är en extra guldkant. Nej, jag kanske skulle göra en liten skylt att hänga med ytterdörren där det står: På promenad i parken.
Ibland får man nog lov att blunda lite för allt som måste göras för att kunna se det vackra runt omkring.
Kram!

Superwoman, bye bye!

Kanske har vi alla sett henne, kvinnan som har allt på plats. Hon är snygg, har söta barn, en framgångsrik man  och ett intressant jobb. Och en massa vänner. Och ett snyggt hem som är både ljust och fräscht OCH personligt och intressant! Självklart är hon också ett socialt underverk som kan konsten att vara både spännande och rolig- på samma gång!När hon underhåller sina besökare slänger hon som i förbifarten fram en liten hembakad sufflé . Och rättar till frisyren när hon speglar sig i de skinande fönstren.
Det lustiga är att om man någon gång får chansen att lära känna henne lite mer så försvinner hon. Eller rättare sagt, hennes perfektion försvinner. Hon finns inte! Det finns alltid någon fläck där någonstans.
Så skönt att tänka på ibland. Och känna sig normal.
De kvinnor jag känner och beundrar på ett lite mer hälsosamt sätt har både styrkor och svagheter. Och är medvetna om bådadera. De är antingen bra på att baka och träna eller har übertålamod med barn och andra typer. Eller så äger de en förträfflig förmåga att organisera upp ekonomi och garderober i snörräta led. Inte alltihop. Definitivt inte på samma gång.
Så lustigt då att jag ändå helst vill vara bra på allt. På samma gång. Hela tiden. Det är stört omöjligt! Jag vet. Jag har prövat. Inte konstigt att man då blir vansinnigt trött emellanåt!
Jag är bra på vissa saker och dålig på andra (som att baka bröd eller att ha koll på extrapriser). Jag orkar inte med så'nt! Och om jag försöker blir jag inte ens bra på det jag ÄR bra på. Som att hitta på egna godnattsagor till barnen eller att fixa ett trevligt kalas. Då orkar jag inte riktigt med det heller.
Jag skulle aldrig kräva eller ens förvänta perfektion av någon annan. Varför då av mig själv? Istället uppskattar jag människor som känner till sina brister och styrkor och som kan skratta åt bådadera. Som känns genuina.
För där i det genuina börjar ju möjligheten att lära känna varandra. Att kunna spegla sig i varandra. "Ärlighet varar alltid längst"?Tja, utan ärlighet börjar nog inget som är värt att bevara!
Stor kram!

Skärmtid och "värdetid"!

Du som har barn känner säkert igen uttrycket "skärmtid". För mig står det för hur mycket tid som tillbringas framför en skärmar som TV:n, datorn, Iphone och Ipad. Förra veckan tog vi åter "skärmtidssnacket" med barnen. Jag hade en tid gått och haft dåligt samvete, en känsla av att jag släppt iväg skärmtiden alltför långt. Varför? Egentligen för min egen bekvämlighets skull.

Efter en stunds resonerande med 6-åringen och 8-åringen var vi rörande överens. Nu gäller det bara att hålla fast vid överenskommelsen (och det är ju inte alltid så bara)...

Efter det började jag dock fundera på min egen skärmtid. Enligt SCB (2010) jobbar vi i genomsnitt 7 h och 40 min per dag. Under den fria tiden, som är nästan 6 h, är den vanligaste aktivitetenTV-tittande, sedan social samvaro och i tredje hand är vi uppkopplade nätet. Och då har ju ganska mycket hänt sedan 2010..! Trenden är att tiden för social samvaro minskar och tiden på nätet ökar. 2003 spenderades i genomsnitt 72 minuter per dag på nätet och 2009 109 minuter. Dessa minuter har med högsta sannorlikhet ökat sedan dess... Ha ha, jag sitter ju vid skärmen och skriver detta!
Tiden spenderad här på nätet ger ju en del. Men vad missar jag? Vad är alltför dyrbart för att gå miste om? Vad är "värdetid"?

En sak som är viktig för mig är våra måltider. Förutom fredagsmyset äter vi i princip aldrig framför TV:n. Men om jag ska vara ärlig händer det att jag sitter med min Iphone i handen när vi äter. De måltiderna blir sällan varken trevliga eller minnesvärda! Nej, jag tänker hålla fast vid att när vi äter är vi tillsammans! Det är kanske under dessa stunder som man allra mest känner sig som en familj!?
En annan sak som jag inte vill gå miste om är stunderna med en riktigt bra bok. Du vet, en bok som underhåller samtidigt som den utmanar mina föreställningar eller lär mig något nytt. Det kan inte heller ersättas med om än så kärnfulla twitterinlägg!
Jag vill inte heller gå miste om min reflektionstid. Som troende är det också viktigt att stilla sig en stund, att formulera en bön och lyssna på svaret. Då blir min egen värld lite mindre och nya perspektiv läggs till min egen infallsvinkel.
Tiden vi har är begränsad. Som småbarnsförälder är det väldigt uppenbart! Den får inte rinna iväg mellan facebookkommentarer, instagramuppdateringar, blogginlägg och valda stunder framför play-TV. Så det så!
Kram!

 

 

Att söka lycka eller mening?

Jag tror att de flesta av oss vill vara lyckliga. Jag vill det. Men den eviga frågan verkar vara hur man blir lycklig.
Är det själviskt att vilja vara lycklig? Borde vi inte istället försöka leva på ett moraliskt riktigt sätt och tänka på andra istället för på oss själva?
När jag sökte lite på ämnet kom jag in på en artikel i DN (2010-04-26) om en av Sveriges främsta forskare kring lycka; Bengt Brülde. Han ser att människor idag blir allt mer inriktade på att söka lycka, vilket reklamindustri, resebranchen och självhjälpsindustrin underbygger.
Det som dessa industrier basunerar ut att vi ska göra för att bli lyckliga stämmer inte med vad lyckoforskningen visar, menar Brülde enligt artikeln. Forskningen visar istället på att vi blir lyckligare av att "vårda nära relationer och av att arbeta". Han framhåller också vikten av ett centralt livsprojekt med målet att gynna någon annan, större, enhet och av att ..."lägga tid och pengar på andra".

Det här påminner mig om klassikernas klassiker när det kommer till moral: "Älska din nästa som dig själv". Jag har den senaste tiden funderat lite kring detta. Det säger ju varken "älska dig själv" eller "älska din nästa" utan "älska din nästa som dig själv". Båda två, på samma gång! Kanske menas det att om jag älskar mig själv kan jag genom den kärleken älska dig. Eller är det så att jag bara kan älska mig själv när jag också är en person som aktivt älskar andra?
Hur kan jag bidra och vara en del av något större än mig själv? Artikeln ger åtminstone en fingervisning:  "För att ett centralt livsprojekt ska vara maximalt meningsskapande måste det syfta till att gynna någon annan större enhet." Min känsla säger mig instinktivt att det nog är så här. Livet blir för litet och pyttigt när jag bara fokuserar på mig själv och mina egna behov. Det blir ljusare och mer meningsfullt när jag ser bortom mig själv. Men jag vill inte heller tappa bort mig själv när jag söker andras bästa...Enligt den gyllene regeln behöver jag ju inte heller göra det!
Nog funderat- nästa utmaning blir att försöka göra detta i praktiken!
Kramar!

Att vara kvinna- en kvinnas kropp

Ska precis börja läsa Caitlin Morans omtalade "Konsten att vara kvinna". Men innan jag gör det vill jag själv fundera över mina egna erfarenheter och tankar kring detta att vara kvinna. Det är så lätt att avfärda sådana funderingar med fraser som: Vi har aldrig haft det bättre! Javisst! Jag är oerhört glad över leva i Sverige av idag, just som kvinna.
Är det därmed enkelt att vara kvinna idag? -Nej, det tror jag ändå inte. Det är fortfarande så lätt att känna att man måste vara på ett visst sätt, leva upp till andra människors färväntningar. Känner du igen dig? Finns det områden i ditt liv där du känner  dig inlåst i en ram eller pushad att leva upp till andras bild av dig eller hur man i allmänhet borde vara- just som tjej?
För mig stämmer detta tyvärr när det gäller min kropp. Vår lilla dotter är nu snart 6 månader och under tiden som gravid upplevde jag att det var legitimt att kommentera min gravida kropp på ett sätt som jag aldrig upplevt i vanliga fall. Sådär mellan fjärde och femte månaden växte min mage snabbt, definitivt fortare än vid tidigare graviditeter. Kommentarer som "är det normalt att man blir tjock så fort", "men vad stor du har blivit" eller "du kan ju äta så mycket du vill som ändå ska bli så fet" är några exempel.
Jag som varit så oerhört lycklig över att vara gravid igen, att på nytt få uppleva det här äventyret, blev istället fokuserad på min kropp; på hur mycket jag gick upp i vikt och hur magen såg ut i olika kläder. Det var också någonstans här som jag bestämde mig för att gå ner i vikt och komma i form så fort bebisen därinne behagat komma ut. I rasande tempo skulle det gå! Jag skulle snart kunna glida förbi dem som yttrat dessa kommentarer med en vältrimmad kropp (platt mage och putig rumpa istället för tvärt om).
Varför är den gravida kroppen tillåten att kommentera? Ska man som gravid kvinna inte påverkas av dessa kommentarer? Kanske de rinner av någon som vatten på en gås, men så var det inte för mig. Jag tycker att det är bra att äta bra för att må bra. Jag fick ganska ont i ryggen efter graviditeten och då är det ju jättebra att stärka upp muskelkorsetten igen... Men när jag nu tänkt efter en smula och om jag då ska vara ärlig, så var det kanske inte främst därför jag haft fokus på att komma i form.
Så nu bestämmer jag mig för detta: Jag ska då inte komma i form för att duga i andras ögon!!! Jag duger bra! Jag är tillräckligt snygg för att vara en 35-åring som fött tre barn och det är det faktiskt jag som bestämmer! Du duger också! Kan vi inte bestämma oss för det?!

Så, då ska vi se vad Caitlin har att säga!

Tacksamhet!

Natten till igår kom vi hem från vår semesterresa. Vi har varit en vecka på Teneriffa. Ätit gott, solat, badat, sett andra saker än i den vanliga vardagen.
Idag känner jag - tacksamhet! Ja, jag är naturligtvis väldigt glad för att vädret var bra, maten god osv, men mest av allt för sällskapet. Vi kan kalla den här typen av resa för "generationsresa". Tre generationer; pensionärer, spädisar, tonåringar och föräldrarna till respektive- ja inte till pensionärerna :) ! Jo, en sådan resa kan ju gå hur som helst. När förutsättningar och förväntningar skiljer sig åt. Men den här blev bra.
Efter att ha bott lite mer än 30 mil från föräldrar och syskon tar jag inte tiden tillsammans för given. Att få dela frukostar och promenader (och sjöfärden där vi mådde "ap-illa") är dyrbart! Och den där känslan av att höra samman. Att tillhöra. Kanske en av de viktigaste. Tack för min familj!
(Tänkte jag skulle skriva lite om den båtturen då allt inte var speciellt rosenskimramde - men det får bli en annan dag!)

Kramar!