söndag 31 augusti 2014

Att influeras av lite mod och harmoni!

Ja, igår var dagen då jag för första gången på väldigt länge klädde upp mig och åkte en lite längre bit för att träffa en massa människor. Människor jag såg fram emot att träffa, men aldrig träffat i verkliga livet. IRL som det heter här på nätet...

Temat för dagen var Mod & Harmoni och tillställningen ett så kallat bloggevent. Du vet: Där man träffar utomjordiskt vackra, pyssliga, driftiga och dessutom harmoniska och modiga människor! Jo. Rätt nervös var jag. Och hade en klädpanik av sällan skådat slag!

Och jag fick träffa, inte en massa bloggar, utan en massa människor. Såklart! Kvinnor med riktiga ansikten, erfarenheter och berättelser. Som använder sina bloggar på en massa olika sätt och för olika slags läsekrets. Kvinnor med olika bakgrund, utbildning och klädsel. Och med förvånansvärt tunn yta!
 
Något som i lika hög utsträckning gällde de tre föredragshållarna. Tre kvinnor som delade mycket mer om sig själva än vad man någonsin kan begära. Ens mot betalning. 
Som orsakade ömsom gråt, ömsom skratt och ganska ofta det där igenkännandet som gör att man känner sig helt normal mitt i sin egen konstighet.


Så även om alla tre värjde sig lite mot temat. Vem går runt och känner sig sådär härligt modig och harmonisk, liksom!? Så minns jag dem som just gruvligt modiga och högst mänskliga. 

Emma, med bloggen Att vara någons fru, som är betydligt mer självständig än vad bloggens namn kanske ger sken av. Men det är kanske just den där självständigheten som titeln leker lite med? Hon som klarat sig helt på egen hand sedan hon var 15 år. Som idag driver ett eget företag trots att hon inte kan gångertabellen. Och som förstått att kompensera sin egen brist genom att ta hjälp. Av de där revisorerna hon har för vana att ta livet av, t ex. 
Så när jag kort träffat Emma och hört henne. IRL, du vet. Så såg jag något jag bara anat tidigare. Just 
hur kompetent, stark och driven hon är! Mitt i det den där mänskliga bristen.


Och så två, för mig nya bekantskaper. Creando- Kicki, fotografen som tar bilder som på ett märkligt sätt berättar mer om personen än en hel bok. Som berättade om hur hon hittade sin trygghetsgrund. Den som gör att hon vågar kasta sig ut. Trots att hon i början var, bokstavligen, kräkfärdig och önskade att hon skulle köra av vägen för att få ett skäl till att missa bokningen. Modig, var ordet!

Och slutligen Camebornia- PiaSom utan att väja berättade om sjukdom, kärlek och det allra mest smärtsamma som kan hända en mamma. Och att hitta både glädjen och vägen framåt, riktningen, mitt i detta. Tack för att du berättar utan att ha en guldkantad framgångshistoria som slutkläm! Det var: Ja. Modigt. 
I hennes berättelse förstod jag också fler saker om min egen trötthet. 

Så gemensamt för alla tre var nog visserligen modet att utmana sin rädslor, men inte hur som helst eller hela tiden, utan utifrån att ha vågat se och förstå sig själva tillräckligt mycket. Och modet att ta det de upptäckt på tillräckligt allvar. För att låta sig ledas av det. 

För det är nog bara så man vet åt vilket håll man egentligen behöver gå och vilka rädslor som verkligen är värda att trotsa?


Så stort tack till Linda, med bloggen hemochtrevligheter, och Lenamed bloggen gottförsjälen, som jobbat ihop detta! Det märktes verkligen att tid och tanke investerats i dagen! Hoppas att Ni också fick chansen att prata och njuta av dagen!

Mod och harmoni, ja. För egen del mest mod på vägen dit och mest harmoni på vägen hem...

Fast om jag nu låter mig influeras lite av gårdagen och låtsas att det var jag som skulle tala. Om jag skulle berätta om hur jag försöker vara modig utifrån min riktning: 
Då kan jag faktiskt se att jag var modig som anmälde mig... Och åkte! Inte helt självklart att de där två ska hänga ihop.
Jag var modig som bara bokade dagpasset, trots att jag visste att jag väl där skulle tycka att det var roligt att stanna. Eftersom jag vet att min ork är begränsad och att jag hellre göra något litet och kan se tillbaka på det med glädje än för mycket och det slutar i trötthetsdimman.
Och att jag var modig som valde att dyka upp med enbart en IPhone till hands. Även om jag visste att stället skulle krylla av systemkameror. För jag har gett mig själv löftet att inte pressa mig själv med att föra över bilder och att redigera riktigt än. Vår fina digitlkamera får ligga i skåpet en stund till. Tills det känns roligt att lära sig mer och tills jag orkar med väntetider och teknikstrul. 


Och som en bonus för modighet, eller egentligen bara för att vara där, fick jag med mig en riktigt fin gåva från utlottningsborden som fullständigt dignade av fina saker: En rejält stor och lyxig strandväska med från Tine K. Som nästan får mig att önska tillbaka sommaren. Eller boka en charterresa.... Eller bara låtsas att det fortfarande är högsommar ett tag till!

Kram!

fredag 29 augusti 2014

Tack!!!

Tack!!!

Kände mig ganska liten när jag sent på torsdagskvällen tryckte på publicera-knappen. Så beroende av andras respons för att detta skulle bli bra! 

Men responsen blev bättre än jag vågade hoppas! Redan idag har många fler än jag trodde tagit del av Go Life! Jag har aldrig förut haft så många besökare på en och samma dag.

Så stort tack!!!

Jag kör lottning nästa helg. Och håller kommentarsfältet öppet en vecka till.


Idag ska jag, för första gången på länge, åka iväg själv. För något annat roligt, spännande och nervöst. Som jag har laddat! För ibland måste man bara hoppa ur hemmamys- och hämta-barnen-på-skolankläderna, dra iväg och träffa lite folk.

Om jag har tillräckligt pigg imorgon kommer bilder och länkar då!

Fortsätt trevlig helg!
Och kram :)

torsdag 28 augusti 2014

NÅGOT för livet!

Vid det här laget har min blogg hunnit fylla året och väl det. Innehållet har förändrats under tiden. Fler läsare har hittat hit allteftersom. 
Och jag har haft något positivt att fokusera på i min kamp mot den där tröttheten. Den senaste tiden har bloggen ofta kretsat kring just den, men också kring roliga och positiva saker som trädgård, inredning och gör-det-själv-pyssel. Det är ju på ett sätt givet att den handlar om eller har sin utgångspunkt hos den som skriver. Och om mig.

Men ibland blir jag trött på att mitt liv kretsar så mycket kring den där tröttheten. Kring vila, återhämtning och dippar. Och mig. 
Då väcks min längtan att göra något mer med bloggen. Att inte bara skriva om mig. Eller bara om sjukdom, trötthet eller å andra sidan det där roliga. 

Men hur skulle jag göra? Som jag skrev tidigare i veckan:Jag orkar inte göra så mycket just nu. Men NÅGOT orkar jag. 

Mitt första NÅGOT blir dessa två armband som jag köpte för en tid sedan och nu lottar ut till två läsare! Armband som har något att berätta och som faktiskt åstadkommer något positivt och viktigt:


Jag ska berätta om vem som gör dem och hur de kom till, så förstår du nog:
Louise och Andreas hade i flera år kämpat för att få barn. Efter en lång tids kamp fick de till slut två efterlängtade döttrar. Men när dessa var bara 2 och 4 år gamla fick Louise, under hösten 2012, diagnosen hjärntumör. 
"Först kämpade jag så många år för att ge liv och sedan stod jag plötsligt inför risken att tas ifrån dem."
Tumören, som man förste trodde var ofarlig, visade sig sedan vara elakartad. Och både strålnings- och cellgiftsbehandling fick användas.


Men Louise överlevde. Tumören är idag borta och hon är idag fortfarande trött men tillbaka på halvtid på sitt jobb. 
Därmed kunde historien vara slut. Men en dag när Louise satt och pärlade med döttrarna, fick hon iden att göra ett armband med en text som påminner om livet. Om mod och om att våga leva. Och på samma gång använda alla intäkter till forskningen om cancer, hjärnsjukdom och barnlöshet. 

När jag så fick höra talas om och se armbanden på min systers arm blev jag berörd av både Louise berättelse och av armbandets text. Ni som brukar titta in här vet ju redan att även min lillebror drabbades av cancer under 2012. 
Att se honom så sjuk var fruktansvärt. Och att se hans rädsla varje gång det var dags för efterkontroll. Det var nästan lika jobbigt. Särskilt som jag delade den med honom. Cancer blir ju så lätt ett spöke som dröjer sig kvar. Även när sjukdomen i sig är borta.

Så att göra något för kampen mot cancer och att samtidigt bli påmind om livet som fortsätter känns liksom "mitt i prick"! 

Det där livet som pågår. Som är som det är.
Svårt... och härligt!
Fruktansvärt... och underbart!
Tufft... och vackert!

Jag vill inte bli förblindad och bedövad av det svåra. Utan kunna se.
Jag vill leva det. Och inte bara åka med.

Go Life!

Och de där armbanden verkade beröra fler än mig. För i början av augusti hade de hjälpt till att samla in 75 000 kr till forskningen.

Och nu sitter jag här med två av dem. Så om du vill vinna ett, du kanske behöver den där påminnelsen om livet eller bara tycker de är fina, så skriver du en hälsning under kommentarer för att delta i utlottningen. Jag står givetvis för porto. Armbanden är värda 100 kr styck.

Jag skulle också bli väldigt glad om du ville hjälpa mig att berätta om Go Life för fler. (En önskan, inget krav för att delta, alltså.) Så dela gärna inlägget på Facebook. Det gör du via den lilla Facebook-symbolen längst ner på sidan, eller genom att lägga ut en bild (skärmdump) på armbanden med hashtaggen Golife och lite info på Instagram. 

 Armbanden går också att köpa direkt via GOLIFESWEDEN.COM.

Kram!

Information, citat och bild på Louise från NLT den 4 aug, 2014.

onsdag 27 augusti 2014

Sensommarkrans och fransk inspiration!

Fortsatt ganska trött nöjer jag mig med att leta inspiration till en krans för ytterdörren eller kanske trappen. Det såg  faktiskt inte alltför svårt ut när Pernilla på Trädgårdsmåndag snodde ihop sin fina krans av murgröna och hortensia. Med risk för att det ser lättare ut än det vore för en rockie på kransbindning...

Om jag vågar vill jag att den bara blickar försiktigt mot höst. Jag är ännu inte beredd att ta fram hela höstskslan med de röda bären och gula löven. 

Så här skulle det gärna få se ut! Som den här snygga med martorn, gjord av Victoria Skoglund.


Eller denna, täckt med fetbladsväxter, från Gardentherapy.


Eller denna undersköna av rosa och blå hortensia. Åter av Victoria Skoglund.


Fler kransar, samt länkar till instruktioner, finns i min trädgårdsmapp på Pinterest. (Jag heter jennyevaaberg.) 

Det där kontot verkar förresten ha fått ett eget liv. Tänkte berätta att jag på ungefär en månad fått 500 följare. Fast nu är det redan 580! Jättekul! Fast jag inte riktigt förstår hur och varför så många hittar dit...?

Och på tal om inspiration kan jag verkligen rekommendera avsnittet om konstnärliga trädgårdar av "Franska trädgårdar". Visas på SVT-play. 
Här visas några verkligt fantastiska trädgårdar. Trädgårdar som är vackra som få, men som också säger något mer... Jag lärde mig nog mer om både impressionism och kubism än på alla bildlektioner sammantaget. Alltihop charmigt och personligt förmedlat av trädgårdsexperten Monty Don. Avsnittet är tillgängligt till och med den 29/8! Skynda att se, alltså!

Kram!

tisdag 26 augusti 2014

Utbrändhet: Trötthet och måndagslunk!

Igår hade jag egentligen en sådan där dag när jag var lite för trött. Jag hade hoppat över söndagens vila. Vilket jag redan då visste var en mindre bra id'e...

Därför började min och lillans måndag med en bedövande trötthet i kroppen. Värken i huvudet och nacken. Och det där eländiga trycket över bröstet. Som om ett tjockt bälte spänts runt bröstkorgen. Som inte går att varken tänka eller stretcha bort.

Men jag vet vad jag behöver och kan faktiskt vila i det! Låta det mesta runt omkring vara och vila när jag får möjligheten. Bara vara med lillan. 

Att gå ut i trädgården utan krav och höga mål. Hjälpa lillan att åka rutschkana. Skratta åt en tokig snigel. Dra upp lite grönt tillsammans. Och njuta av att solen visar sig en liten stund.


Och så sova när hon sover och när mannen kommit hem. Ja. Det är så jag tar mig igenom en tröttdag tillsammans med en snart-tvååring. Och faktiskt ler lite under tiden!

Kram!

söndag 24 augusti 2014

Ekonomi-pepp och lite gåshud!

Att vara hemma är helt nödvändigt för mig just nu! Och  hemma kommer jag att vara, åtminstone ett halvår framåt. Något som kommer att märkas på våra inkomster.


Det har fått mig att fundera en del över det här med pengar. Vad går de till och varför. Är det värt det? 

Eftersom jag är sjukskriven pga stress, orkar jag inte göra jättemycket. Men NÅGOT orkar jag! 
Jag har en tid haft en känsla av att vi lade pengar på sådant som vi egentligen inte behöver eller verkligen vill ha. Därför blev autogiro-betalningarna i fokus. De där man knappt märker att man gör.

Sagt och gjort: Jag loggade in och skrev upp de poster som fanns där. Räknade lite. Och funderade! 

Jo. För här fanns saker att göra! Ett antal telefonsamtal och mail senare har jag nu kvittot på den här lilla insatsen: Jag har minskat våra kostnader med nästan exakt 13 000 kr/ år!

Det är faktiskt en hel del! Och känslan det gav, att jag tagit tag i en del av vår ekonomi och slutfört mitt lilla uppdrag, den är obetalbar! Den gör mig så pepp att jag får gåshud! 

Är det inget av detta som jag saknar?! Nja. Den största enskilda posten, 4300 kr/ år närmare exakt, kommer från att jag gjort om två tidningsprenumerationer till E-prenumerationer. Genom att ringa upp företagen ifråga fick jag dessutom del av ett extraerbjudande som vi tjänade 1000/ år på.  
Så visst; att bläddra i en papperstidning vid morgonkaffet. Det saknar jag. Men tidningarna och tillgången till artiklar och arkiv, den har jag kvar: Det viktigaste!

Jag behöver egentligen bara förändra en vana. Och det är det värt, inte bara för en vinst i tid eller pengar, utan också för att E-prenumerationerna minskar pappers- och transportbelastningen på miljön. Och som en bonus har våra turer till återvinningsstationen minskat betydligt! 

Med andra ord; allt sammantaget, verkligen värt att ändra en vana för!

Kram!

lördag 23 augusti 2014

Hur man hittar tillbaka till Indiska!

Idag var det dags för mellansyster att få garderoben uppdaterad inför hösten! Något som verkligen behövdes. Som hon har vuxit i sommar. Plötsligt slutar t-shirts vid naveln och byxorna fladdrar runt vristerna.

Och jag passade på att kika in hos Indiska. Det var första gången på väldigt länge. Men nu var jag nyfiken efter att ha sett de nya bilderna. Stylade av Lotta Agaton. 

Och hon kan sina grejer! Jag föll uppenbarligen för tricket. Så här blev några av dem hemma hos oss!




Kram!

Stor tallrik, knoppar och underlägg från Indiska.

fredag 22 augusti 2014

Skolstarten avklarad och fredagsbuketten inplockad!

Snart helg efter den första skolveckan! 

Och en skolstart som gått väldigt bra! Måndagsmorgonens fjärilar i magen hade redan på eftermiddagen bytts mot ivrigt babbel. Skönt!

Så nu tar vi helg. Och försöker att inte alldeles falla in i sommarlovsrytm igen. Annars blir nog nästa veckas morgonrutiner ännu tröttare...



Fredagsbuketten fick bli en liten kvast av dillkronor. Vaserna kommer från Mooi, som jag skrev om tidigare under sommaren.

Kram!

torsdag 21 augusti 2014

Hur man lägger in lite gurka!

Gurka är något jag inte odlat själv. Däremot fick jag en hel hög av föräldrarna. Och då är det dags att plocka fram receptet från mina svärföräldrars grannar: Malins gurkor.

Och sedan skynda sig att fota de färdiga burkarna eftersom innehållet har strykande åtgång här hemma!


Gurkblandningen:
2 kg gurka
1 lök
Dillkronor
5 st lagerblad
1/2 påse senapsfrön

Skiva gurkan och löken. (Jag använde matberedare.) Och lägg i övriga ingredienser. 
Lägg glasburkarna i ugnen, på 100 gr, under tiden. Då spricker de inte av lagen och hållbarheten ökar.

Lagen:
3,6 dl ättiksprit
4,5 dl vatten
750 g socker
1 dl salt

Koka upp ovanstående och häll över gurkblandningen. Häll upp i de varma burkarna.

Klart!
= Dags att njuta hämningslöst över sin egen huslighet :)


Kram!

tisdag 19 augusti 2014

Utbrändhet: Att ge sig själv andrum!

I våras skrev jag om "modiga dagen". En dag då jag alldeles uppenbart klippte av håret, men framför allt gjorde handling av något som ditintills mest varit tankar och idéer.


Jag meddelade nämligen min närmsta chef att jag ville ta ett halvårs tjänstledigt. För att ta hand om mina små, för att ge mig själv utrymme att läka och för att se över min situation.

Ett beslut som var så rätt och så nödvändigt: Som utbränd sitter problemet, åtminstone för mig, främst i huvudet. Jag ska berätta lite mer senare, om hur det yttrar sig, men grundorsakerna är ju stress i kombination med för lite återhämtning. 
Och så länge jag hela tiden räknar ner tills jag ska börja jobba. Tills jag måste vara pigg igen. Då jag måste orka. Så blir det en stress som motverkar tillfrisknandet.

Därför behövde jag ge mig själv ett utrymme. Ett andrum. En tid då jag inte hela tiden måste fråga mig själv hur mycket piggare (eller tröttare) jag blivit. 

Och nu har jag fått det utrymmet! Och det gör att jag känner mig lite friskare. Lite starkare. Och kompetent, på något sätt. Livskompetent. Att leva mitt liv!

Kram!

DIY: Fågelbad och fotbollar man inte vill sparka på!


Jag tänker njuta av trädgården ett tag till! Även om det just nu är från fönstret... Och bjuder därför på ett trädgårds-DIY som är enkelt och roligt! Precis som det ska va', alltså.

För ett par veckor sedan var det dags för den stora betonggjutar-dagen tillsammans med vänner. Tack till er för sällskap och för lånet av tombolan!

En del av dagens skapelser ser ni ovan: Ett stort fågelbad och två klot i olika storlekar.


Kloten ser lite bättre ut än deras gjutformar, va?

Allmän beskrivning:
1. Blanda till finbetong enligt förpackningens anvisningar. Så att konsustentet blir ung. som havregrynsgröt.
2. Olja in formarna med t ex matolja.
3. Fyll upp.
4. Få bort bubblor genom att skaka fomen tills inga bubblor längre dyker upp.
5. Mindre föremål, som dessa, behöver ingen armering, men till de större kan du behöva lägga i t ex armeringsjärn för tillräcklig hållbarhet.
6. Låt torka enligt anvisning. Dessa klot var klara på ett dygn.

Kloten gjöts i gamla fotbollar som jag klippt hål i. De fick sedan torka med hålet vänt nedåt. Det funkar bra med hjälp av plastfolie. 
Visst sjönk de ihop lite. Badbollen, däremot, som jag också försökte använda, sjönk däremot ihop rejält. Inte att rekommendera, alltså!


Till fågelbadet fick mitt stora kopparfat tjäna som behållare och en plastskål forma gropen. Plastskålen hölls nere av en lagom tung sten.


Nu ligger dessa på plats i flaggstångsrabatten. Och jag är ruskigt nöjd. Även om man anar ett fotbollsmönster på ett av kloten...



Kram!

måndag 18 augusti 2014

När bebisen börjar prata!

Älskar den här perioden, när barnen är mellan 1,5-2,5 år! När talet lossnar och nästan varenda mening låter så gullig att man dör eller så tokig att vi fnissar högt, allihop. Den här tiden. När det är som om hela personligheten får ett helt nytt spelrum!

Som att hon just nu springer hon runt och läxar upp de stora barnen och hojtar "Aj aj" titt som tätt. Något som hon med jämna mellanrum får höra av dem. 

Eller som ikväll: När jag sitter och bre'r smör på hennes knäckemacka och råkar krossa den i handen, så bitarna flyger. Då tittar hon länge på mig, lägger huvudet på sne' och säger med ett så förebrående tonfall som en nästan 2-åring kan: Men åååh mamma!


Det märks inte att hon har äldre syskon, va'??

Kram!

söndag 17 augusti 2014

Trädgårdsliv: Skördetid!



Tid att skörda! Att ta hand om det naturen bjuder. Plocka in. Laga till. Lägga in.

Igår tog jag in lök: Vitlök och purjolök.


Visst är den vacker?


För att summera: Vitlöken har gett stor skörd av liten insats. 
Sättlöken petades ner i jorden i september förra året. Den behöver inte så mycket näring. Så jag har i princip inte gjort annat än att vänta ut den. Och har belönats med vitlök som nog räcker hela vintern! (Så glöm inte att under hösten peta ner några sättlöksklyftor om du vill skörda vitlök nästa sommar.)

Purjolöken är ganska liten. Men väldigt god! Den såddes redan i februari. Har vattnats och omplanterats. Betydligt större insats för mindre resultat, alltså.

Nu ska den få ligga luftigt för att hålla länge!

Kram!



fredag 15 augusti 2014

Hur man blir utbränd! Del 2

Tiden går fort ibland! Det har nog gått nästan två månader sedan jag skrev den första delen om hur jag blev utbränd. Eller egentligen om varför jag blev det. Om du missat del 1 kan du läsa det under rubriken: Den stora tröttheten.

Det första inlägget beskrev en situation i livet, där jag var utsatt för att drabbas av utbrändhet. Jag kände det. Märkte hur jag successivt blev tröttare och tröttare. Jag kunde till och med skoja om det: Nej, riktigt så här tidigt på terminen brukar jag inte börja tappa ord! Men på samma gång känna allvaret bränna på insidan. Vart är jag på väg?! Egentligen. 

Och så kom det där året när allt slutligen tippade över. När tröttheten tog över. 
Som när man drar ut ett gummiband. Lite extra påfrestningar tål vi ju alla. En period. Man kan tänja lite till. Lite till. Men så en dag brister det. 

Och att jag väntat så länge med att skriva det står för något. Nämligen att det här var en väldigt jobbig period i mitt liv. Och att det gör förvånansvärt ont att skriva om den. Till och med nu. Så i det här inlägget blir det inte mycket till skratt, men jag hoppas att det så småningom kommer en tid när jag se tillbaka på även den här perioden och se det roliga, det tokiga!

Det började med att vi väntade vårt tredje barn och bestämde oss för att vårt lilla radhus nog var för litet. Sagt och gjort hittade vi ett större, fristående, hus. Med fina ytor, bra läge och god potential... Med andra ord; ett renoveringsobjekt.

Sommaren spenderade vi i princip skilda åt. Jag tillsammans med barnen. Packandes några lådor i taget. Mådde illa, hade halsbränna. Var trött och fick järnbrist. Det där vanliga när man är gravid. Medan mannen renoverade det nya huset ett par hundra meter ner i backen.

I slutet på sommaren blev det dags för flytt. Då hade vi hunnit det vi föresatt oss och var nöjda och glada så långt. Och ganska trötta.

Samtidigt pågick det en kamp inom mig. Efter två besvärliga förlossningar, en långdragen och en som slutade i akut kejsarsnitt, var jag väldigt orolig inför min tredje förlossning. Gick på extra samtal, gjorde bäckenmätning och funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Innan jag lät sjukvården få sin vilja igenom och riktade in mig på att föda normalt.

En månad senare var det dags! 
Äntligen! Redan! 
Eftersom lillans hjärtljud gick ner under förlossningen blev det ett ganska hastigt slut, med hjälp av sugklocka. Men jag var utomordentligt nöjd över att slippa ett kejsarsnitt till. Väldigt lättad över att det var över.
Och lite tröttare.

VI fick ungefär en månads frid: Helig tid familjetid. I en bebisbubbla av mys och gos och djupaste tacksamhet över att få uppleva detta igen. Att få välkomna en ny individ till livet och till oss. Det var inte helt självklart att vi skulle få en till. Och den här gången. Med min sista bebis. Då ville jag bara vara precis där jag var. Hemma med familjen. Med våra små.

Sedan fick vi beskedet att min lillebror drabbats av cancer. Och ganska snart att den spridit sig till magen, lungorna och kroppspulsådern. Ett besked man får i telefonen. Då det känns som att man bara faller och faller. 
Ska min lillebror behöva gå igenom detta också!! Han som redan har sitt handikapp, downs syndrom, och som redan opererats i både mage och hjärta. Som alldeles för liten.

Det blev en väldigt märklig jul. Lillbrorsan blev sämre än väntat av den första omgången cellgifter. Blodets förmåga att koagulera blev katastrofalt dålig. Immunförsvaret kört i botten. En infektion eller en olyckshändelse då hade blivit katastofal.
Mamma och pappa spenderade mesta tiden på sjukhuset. Och vi fick träffa honom under 20 minuter. På tre meters avstånd. Småbarnsfamilj kringgärdad med allsköns smittor, som vi ju var.

Men i mars kunde vi konstatera att det gått bra! Cancern var nu minimal och vi kunde åka på firarresa till Teneriffa med en lillebror som visserligen var blek och hårlös, som mellantjejen uttryckte det, men som faktiskt var på väg att återhämta sig.
Och vi var jublande glada över att det gått så bra ändå. Tacksamma till sjukvården för den fina vården. Och trötta av oron som nu släppte sitt allra mest gastkramande grepp.

Under den här tiden hade vi också ägnat en massa energi och tid till att försöka lösa en konflikt som i slutändan visade sig omöjlig att just lösa. Och som lämnade oss i något slags vakuum av trötthet och disillussionering.

Så började lilltjejen att sova dåligt på nätterna. Att hon vaknade tio gånger per natt för att äta eller bara tröstas, blev mera regel än undantag.  Första tiden var det hanterbart. Sedan fick jag svårt att sova på dagarna när hon sov. Fast att jag egentligen hade den möjligheten. Efter ett tag fick jag också allt svårare att komma till ro efter att ha blivit väckt. Till slut kunde jag inte heller somna på kvällen. Det kändes som att jag var utsatt för tortyr. Inte av vår lilla. Utan av de ständiga avbrotten. Stressen över att veta att jag snart skulle bli väckt blev för stor. Efter några månader rent outhärdlig.

Och där någonstans började min resa ner i utmattningen. Min kropp och min själ hade inga mer reserver. Nu behövde jag vila och återhämtning. Men det skulle ta ganska lång tid innan jag förstod hur stort det där behovet av återhämtning egentligen var. Eller hur lång tid skulle ta att fylla på.

Som ett gummiband som varit utdraget lite för länge. Lite för mycket. 
Så länge det är helt räcker det med lite extra vila. För att komma tillbaka. Men när det gått sönder. Då behövs lagning. Och läkningstid.

Jag är inte framme än. Men varje vecka som jag prioriterar rätt så blir jag lite bättre.


Kram!


torsdag 14 augusti 2014

Trädgårdsliv: Hur man börjar i en skadeskjuten trädgård!

Efter en ofrivillig bloggpaus är det dags för nya tag i trädgården!

(Mellantjejen gjorde tyvärr en vurpa i tisdags kväll. En liten hjärnskakning och en natt på sjukhuset, inklusive väckning varje timma, blev följden. Nu mår hon ganska bra igen! Tack och lov! Men efter detta behövde nog både hon och jag lite återhämtning.)


Tillbaka till ämnet: Vi fick ju ett ovälkommet besök av oväder i somras. Vilket lämnade en trädgård som såg minst sagt ledsam ut! 

Jag skulle behöva fixa massor. Överallt! Men bestämde mig att för tillfället koncentrera mina insatser till flaggstångsrabatten. Den man ser från vitrindörren i köket. Med andra ord: Hela tiden.

Planen för rabatten kom liksom från hjärtat och min kärlek till buxbom och vitt, med blå accenter. 


Tre buxbomsklot i olika storlekar, lika många martornsplantor...


...lavendel...


....liksom en vidjehortensia fick det bli!


Pionerna fick flytta ihop och alltihop bäddas in med täckbark. 
De här skamfilade funkiorna har faktiskt börjat få nya fräscha blad. Och med hjälp av täckbarkens svarta bakgrund ser man åtminstone de blad som finns.

Nu återstår bara att skära till rabattens kanter. Och att vattna!


Kram!

måndag 11 augusti 2014

Hur man överraskar sina små, en regnig dag!

Vaknade till en regnig dag. Mannen tillbaka till jobbet. Lite handling. Lite tvätt.

En så'n dag kan bli den allra, allra, bästa!
Med lite fantasi...

Efter lunch fick barnen strikta order att gå in på sina rum, stänga dörren och invänta   klartecken. Många frågor och undran "är du klar snart" senare knackade det på dörren.

Då hade jag svidat om till en spa-rock. Doftljusen var tända. Hallonvatten upphällt i små glas. Och med lite lugn musik i högtalarna hälsades de välkomna till familjens SPA!



Jag vet. Ibland går sådana där försök fullständigt åt skogen. Men ibland blir det riktigt bra! 

Storebror spelade med och drog på med sin bästa lekröst, lillasyster ville bara fortsätta bada fossingarna och mellansyster tackade för behandlingen och hoppades få komma tillbaka!



Så enkelt det är ibland! Att skapa en riktigt fin stund tillsammans. Rekommenderas verkligen!

Kram!

lördag 9 augusti 2014

Ryssby: Ikea goes folklore!

Skulle nästan vilja skriva "goes loppis"! Men i den tillfälliga kollektionen som kommer ut i oktober finns också ambitionen att förena det traditionella med moderna inslag.Och det tycker jag syns i t ex pallen nedan. 

Annars är min favorit den fina knopphyllan. Enkelt snygg och perfekt att slänga upp plaggen som annars lätt hamnar på golvet...




En annan som också verkar ha anammat folklore eller loppis eller vilket det nu var är Ernst i årets säsong av Sommar med... Och jag misstänker att han inte bara inspirerats av lilla Ester utan även av den rådande trenden... 
Men även Ernst gör det på sitt eget sätt. Och jag låter mig, inte alltför motvilligt, charmas. Och inspireras. 

Och det är ju en ganska schyst trend, den här trenden, ändå?!

Kram!

Pressbilder Ikea

fredag 8 augusti 2014

Sensommarens vita!

Nja. Jag vet inte om man alls brukar tänka sensommaren i färg. Kanske då mer solrosornas gula och färgerna från det skördade.


Men jag är just nu bara sugen på vitt. Vitt, vitt och trä. Och är inte riktigt redo för höstens nya skandinaviska svarta... 


Det kanske kommer...
Men först lite vit kronärtskocka och vitlök. Skördade hos Hemtex :)

Kram!

onsdag 6 augusti 2014

Hur man tränar lite, effektivt och ofta!

Puh, säger vi idag!

Igår somnade vi till åskans dunder. Jag hann att räkna till 13 blixtar per minut och bli lagom spak. Innan den började försvunna bort...

Så idag har vi den första regndagen på länge. Alla fönster och dörrar står på vid gavel! Vind och svalka är hjärtligt välkomna in. Och nu står innetemperaturen på 24 grader!

Så till något helt annat: Jag fick nys om en riktigt bra träningsapp. "7 min workout challenge", som laddas ner gratis på ApStore.


Då följer helkroppsprogrammet med och om man ligger i ordentligt, tillräckligt många dagar i sträck, får man tillgång till fler program.

7 minuter. Det kan låta lite. Men det är intensiva minuter! På de de där ynka minuterna hinner jag jobba upp ett flås, svett i pannan och träningsvärk lagom till dagen efter!
Inte så illa!


Man kan ju också betala en slant för att låsa upp fler programm på en gång. Men jag tror att jag ska kämpa lite för dem. Behålla dem som morot ett tag till...

Kram!

Tips-tack till "Gott för själen"!

tisdag 5 augusti 2014

När brandrök och aska drog in över stan!

Igår kväll drog rökmolnet en gulgrå, tjock, dimma över solen. Som du säkert redan hört härjar det en skogsbrand norr om Sala och fast att vi bor många mil därifrån är det kännbart hos oss. 

Röklukten kändes redan i helgen men igår blev den riktigt stark och när det började sticka i luftvägarna var det hög tid att bomma igen alla fönster och dörrar som stod öppna för vädring. När vi sedan gläntade på dörren hade alla ljusa ytor blivit gråprickiga. 
-Det regnade sot över oss!


Ja, en konstig kväll med brandrök stickande i näsan blev det. I normala fall signalerar ju brandrök fara. Man vill liksom hojta "fara-å-färde", ställa barnen på led och utrymma huset. Inte stänga dörren om sig och fortsätta som vanligt!

Idag är det betydligt bättre här, även om det fortfarande luktar rök när man går ut. Istället tänker jag mest på dem som verkligen hotas av branden eller redan fått hus eller stugor förstörda! 
Hoppas verkligen Norberg klarar sig!

Kram!



söndag 3 augusti 2014

Trädgård: Att ge upp och att komma igen!

Jag hade blivit förvarnad. Med bilder av störtregn, hagelhögar och perforerade plasttak. 

Under tiden som vi njöt av solen på Öland hade nämligen en hagelstorm dragit fram över våra kvarter. En sån som man mest ser i skräckfilmer. Eller någon naturfilm om Antarktis. 

Men jag var nog ändå inte helt beredd på synen som väntade hemma.

Låt mig presentera en "före och efter" uppdatering. Så förstår du nog...

Före.


Efter.


Tja. Vad säger man.
Entusiasmen för odling sjönk långt ner i fotknölarna. Som en sten. Och humöret följde också med ner i fotknölarna.


Här har man sått i februari! Drivit upp plantor. Gödslat. Vattnat. Grävt. Rensat ogräs.


Och så belönas man med en hagelstorm!
Mosade grönsaker och trasiga blad.

Så riktigt rejält sur blev jag. Så sur att jag knappt bevärdigade trädgården med en blick. Eller ett handtag. 

På ett par da'r sisådär. Sedan var jag ändå tvungen att gräva lite för att se om det fanns någon potatis därunder den trasiga blasten. 



Och det gjorde det ju!
Och den där lilla högen med potatis blev vändningen. Stövlarna och handskarna åkte på. Vattenkannan fylldes på igen.

För har man haft en trädgård mer än en säsong eller så. Då vet man. Att trädgården bjuder på infriade drömmar liksom kraschade sådana. Det hör liksom till. 

Vårt plasttak hade dessutom klarar sig väl. Huset stod kvar. Och inget vatten hade vi fått i källaren, heller!

Så då börjar man om även om man nyss mest ville ge upp. Ge bort trädgården till grannen. Eller flytta till en lägenhet på stan. Utan uteplats.

Nej, nu drar vi allt ur den sista sommarmånaden! Och av rean på plantskolorna. 


Eller hur?!


Kram!