fredag 15 augusti 2014

Hur man blir utbränd! Del 2

Tiden går fort ibland! Det har nog gått nästan två månader sedan jag skrev den första delen om hur jag blev utbränd. Eller egentligen om varför jag blev det. Om du missat del 1 kan du läsa det under rubriken: Den stora tröttheten.

Det första inlägget beskrev en situation i livet, där jag var utsatt för att drabbas av utbrändhet. Jag kände det. Märkte hur jag successivt blev tröttare och tröttare. Jag kunde till och med skoja om det: Nej, riktigt så här tidigt på terminen brukar jag inte börja tappa ord! Men på samma gång känna allvaret bränna på insidan. Vart är jag på väg?! Egentligen. 

Och så kom det där året när allt slutligen tippade över. När tröttheten tog över. 
Som när man drar ut ett gummiband. Lite extra påfrestningar tål vi ju alla. En period. Man kan tänja lite till. Lite till. Men så en dag brister det. 

Och att jag väntat så länge med att skriva det står för något. Nämligen att det här var en väldigt jobbig period i mitt liv. Och att det gör förvånansvärt ont att skriva om den. Till och med nu. Så i det här inlägget blir det inte mycket till skratt, men jag hoppas att det så småningom kommer en tid när jag se tillbaka på även den här perioden och se det roliga, det tokiga!

Det började med att vi väntade vårt tredje barn och bestämde oss för att vårt lilla radhus nog var för litet. Sagt och gjort hittade vi ett större, fristående, hus. Med fina ytor, bra läge och god potential... Med andra ord; ett renoveringsobjekt.

Sommaren spenderade vi i princip skilda åt. Jag tillsammans med barnen. Packandes några lådor i taget. Mådde illa, hade halsbränna. Var trött och fick järnbrist. Det där vanliga när man är gravid. Medan mannen renoverade det nya huset ett par hundra meter ner i backen.

I slutet på sommaren blev det dags för flytt. Då hade vi hunnit det vi föresatt oss och var nöjda och glada så långt. Och ganska trötta.

Samtidigt pågick det en kamp inom mig. Efter två besvärliga förlossningar, en långdragen och en som slutade i akut kejsarsnitt, var jag väldigt orolig inför min tredje förlossning. Gick på extra samtal, gjorde bäckenmätning och funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Innan jag lät sjukvården få sin vilja igenom och riktade in mig på att föda normalt.

En månad senare var det dags! 
Äntligen! Redan! 
Eftersom lillans hjärtljud gick ner under förlossningen blev det ett ganska hastigt slut, med hjälp av sugklocka. Men jag var utomordentligt nöjd över att slippa ett kejsarsnitt till. Väldigt lättad över att det var över.
Och lite tröttare.

VI fick ungefär en månads frid: Helig tid familjetid. I en bebisbubbla av mys och gos och djupaste tacksamhet över att få uppleva detta igen. Att få välkomna en ny individ till livet och till oss. Det var inte helt självklart att vi skulle få en till. Och den här gången. Med min sista bebis. Då ville jag bara vara precis där jag var. Hemma med familjen. Med våra små.

Sedan fick vi beskedet att min lillebror drabbats av cancer. Och ganska snart att den spridit sig till magen, lungorna och kroppspulsådern. Ett besked man får i telefonen. Då det känns som att man bara faller och faller. 
Ska min lillebror behöva gå igenom detta också!! Han som redan har sitt handikapp, downs syndrom, och som redan opererats i både mage och hjärta. Som alldeles för liten.

Det blev en väldigt märklig jul. Lillbrorsan blev sämre än väntat av den första omgången cellgifter. Blodets förmåga att koagulera blev katastrofalt dålig. Immunförsvaret kört i botten. En infektion eller en olyckshändelse då hade blivit katastofal.
Mamma och pappa spenderade mesta tiden på sjukhuset. Och vi fick träffa honom under 20 minuter. På tre meters avstånd. Småbarnsfamilj kringgärdad med allsköns smittor, som vi ju var.

Men i mars kunde vi konstatera att det gått bra! Cancern var nu minimal och vi kunde åka på firarresa till Teneriffa med en lillebror som visserligen var blek och hårlös, som mellantjejen uttryckte det, men som faktiskt var på väg att återhämta sig.
Och vi var jublande glada över att det gått så bra ändå. Tacksamma till sjukvården för den fina vården. Och trötta av oron som nu släppte sitt allra mest gastkramande grepp.

Under den här tiden hade vi också ägnat en massa energi och tid till att försöka lösa en konflikt som i slutändan visade sig omöjlig att just lösa. Och som lämnade oss i något slags vakuum av trötthet och disillussionering.

Så började lilltjejen att sova dåligt på nätterna. Att hon vaknade tio gånger per natt för att äta eller bara tröstas, blev mera regel än undantag.  Första tiden var det hanterbart. Sedan fick jag svårt att sova på dagarna när hon sov. Fast att jag egentligen hade den möjligheten. Efter ett tag fick jag också allt svårare att komma till ro efter att ha blivit väckt. Till slut kunde jag inte heller somna på kvällen. Det kändes som att jag var utsatt för tortyr. Inte av vår lilla. Utan av de ständiga avbrotten. Stressen över att veta att jag snart skulle bli väckt blev för stor. Efter några månader rent outhärdlig.

Och där någonstans började min resa ner i utmattningen. Min kropp och min själ hade inga mer reserver. Nu behövde jag vila och återhämtning. Men det skulle ta ganska lång tid innan jag förstod hur stort det där behovet av återhämtning egentligen var. Eller hur lång tid skulle ta att fylla på.

Som ett gummiband som varit utdraget lite för länge. Lite för mycket. 
Så länge det är helt räcker det med lite extra vila. För att komma tillbaka. Men när det gått sönder. Då behövs lagning. Och läkningstid.

Jag är inte framme än. Men varje vecka som jag prioriterar rätt så blir jag lite bättre.


Kram!


5 kommentarer:

Elisabeth sa...

tack för att du delar med dig.. Jag behövde läsa lite om detta med utbrändhet, ibland orkar jag inte med mig själv, bör kanske söka hjälp men att läsa lite om andra hjälper mig på treven. Så tack..

Jenny Åberg sa...

Tack!
Hoppas att du snart mår bättre! Om det är något särskilt du undrar över får du gärna fråga! Annars kommer det lite fler inlägg om detta allt eftersom.
Kram!

karin sa...

Såg din kommentar från dig på underbaraclaras blogg och blev nyfiken. När kraschade du? Du är tillbaka på deltid nu ser jag, var det en lång väg dit för dig?

Jag kraschade själv i januari förra året, efter 1.5 år som ofrivilligt barnlös och med ett ledarjobb i kaos. Lika hopplöst var det på jobbet som vår strävan efter att få bli 3.

Om jag snabbspolar och hoppar över massa lidande så är jag nu föräldraledig :) men fortfarande ganska begränsad.

Tack för din berättelse!
Kram

Jenny Åberg sa...

Jag känner igen mig i det där: Att kämpa på flera fronter, under en lång tid. Och hur det liksom nöter ut.., Från det jag berättar ovan tog det ungefär ett år innan jag blev sjukskriven. Jag har varit hemma på heltid i fyra månader, inklusive semester, innan jag nu är sjukskriven på halvtid kombinerat med tjänstledighet/föräldraledighet. Jag skriver lite mer om det här idag och även i fortsättningen.
Hoppas det snart vänder för dig!!
Stor kram!

Frida sa...

Men jag förundras över hur du kan se detta medan du ännu på ett sätt är i det. Det kunde inte jag. När du mår ännu lite bättre kommer du se ännu lite klarare. Jag stressade upp mig för att jag inte riktigt kunde se alla varför och därför. Men det föll på plats när jag vilat mig frisk. Kramar allra käraste du