Utbrändhet, promenader och att fånga solen.

Idag lyckades jag pricka in solskenet!

Bara en så'n sak, liksom...

Att finna stigen längs med vattnet. Och att höra ljudet av vågskvalp.

Några bilder på det... 

Annars känner jag mig ganska ordlös... Men hoppfull!

Kram!

Utbrändhet och en promenad i det gråa.

Idag var det dags att komma ut igen!

Till en stilla promenad i novembervädret. Och upptäcka att det faktiskt är ljuvligt. Att se svaga färgskiftningar i ett regntungt landskap. Höra regndroppar mot huvan med ena örat...

...uppläsning av ljudboken "Bränn inte ut dig" med det andra. 

Just vad jag behövde idag! Det och lite provmålning med den där gråsvarta färgen med det hemska namnet...

Kram!

Att bestämma sig för ett enklare li(f)v!

Detta ständiga flöde av nyheter, reklam och information som ständigt strömmar runt oss... Alla budskap som säger: Det här är viktigt! Så här ska du leva! Det här måste du ha...

Men när är det egentligen nog!? När blir det för mycket? Och vem bestämmer det!?

Jag börjar tro att det är viktigare än någonsin att prioritera. Att veta vad som är viktigt för mig. Och sedan välja: Välja ut. Och välja bort.

Annars blir man så lätt både översköljd och bortsköljd. Medryckt i en flod man inte med egen vilja hoppat ner i.

Som för mig som bloggar... Och tycker det är roligt och viktigt att följa andra bloggar. Är det nog att följa 32? Eller 132? När det alltid finns tusentals andra där ute. Ständigt tillgängliga några klick bort...

Eller mode och trender. Hur länge ska jag behålla min nyinköpta soffa? När trenden hunnit uppdaterats innan budbilen ens hunnit köra fram soffan till dörren!?

Alla tips och trix som finns att tillgå. Allt hälsosamt, vad som är nyttigast att äta, hur man bäst rör på sig eller vilka produkter som är snällast mot huden. För att inte tala om vad som är mest miljövänligt! Informationen uppdateras hela tiden! Och verkar ständigt multipliceras!

Så det är nog faktiskt viktigare än någonsin att veta vem jag är och vad jag vill. Vad som är verkligt viktigt. För mig.

Tack vare samtalsterapin, vet jag vad som är allra, allra viktigast i mitt liv. Jag har min egen "viktigaste-lista". Så att allt annat som snurrar omkring mig kan vägas mot de få punkter som står på den listan.

För att leva sant mot mig själv och mot min djupaste övertygelse behöver jag prioritera det som finns på den. Och stå fast i den övertygelsen. 

Jag behöver prioritera medvetet. Hitta mitt sätt att navigera mig fram genom allt detta. Eftersom jag numera är oerhört medveten om att jag begränsad.

Jag väljer att inte dela exakt vad som finns på den där listan. 

Men om en av dem kan jag berätta något: De där stunderna då mina barn behöver sina föräldrar. Behöver mig. Och jag varit stark nog att verkligen vara den vuxna som har tålamod och ork. Som tar sig tid att lyssna, vänta ut och ta tuffa men givande samtal i rätt tid. De har blivit allt fler den sista tiden.

Det gör mig så oerhört glad. För under den tid jag var på väg utför. Då var det många gånger som jag inte orkade alls. 

Nu orkar jag inte heller alltid. Men oftare. 

Och det gör att jag förstår, både att jag mår bättre och att jag är på rätt väg! 

Jag försöker inte längre vara överallt och allt hela tiden! Men jag är där jag verkligen vill och behöver vara.

Så nu vet jag att det var värt att prioritera. Värt att förändras!

Kram!

Lästips för utbrända (del 3): Lite kbt och mycket livsförändring!

Lite kbt är aldrig fel!?

Dags att ta bladet från munnen och skriva om något som det inte alltid talas högt om. 

Att gå på samtal: Terapi, ni vet.

För det har jag gjort! Och det har varit viktigt för mig. (Och inte särskilt flummigt alls.) Att jag snabbt tog möjligheten till samtal berodde nog delvis på att jag har närstående som gjort det. Och vågat prata om det. 

Som redan brutit ned mina fördomar. Och hjälpte mig att se det som en möjlighet.

För jag har förstått att åtminstone två saker är helt nödvändiga när man bränt ut sig: 

1. Att vila, verkligen vila, vilket jag skrivit om tidigare.

2. Att se över hur jag lever eftersom mitt sätt att leva livet gjort mig sjuk.

Och här är det väldigt bra att ta hjälp! För det är inte alldeles lätt att på egen hand få en sådan där överblick över livet! Som gör att jag vet vad som måste förändras. Hos just mig. 

Det är så lätt att vila upp sig lite och sedan bara köra på som vanligt igen. Med den stora risken att åka dit igen...

Så i ungefär ett halvår gick jag varannan vecka på samtal till en alldeles fantastisk terapeut. Som tittade på mig med både milda och vaksamma ögon. Lät mig prata igenom ett område av livet i taget. Tills jag liksom var klar och färdig med det. (Om det var medvetet från hennes sida har jag ingen aning om. Men så blev det.) 

Känslan av lättnad var påtaglig. Varje gång jag gick därifrån. För jag hade alltid förstått något på ett nytt sätt. 

Ibland var det hennes sätt att rita upp området av mitt liv på det där stora pappersarket. Som gjorde att jag såg vad det bestod av och hur det egentligen borde se ut. 

Ibland var det bara förståelsen av att jag faktiskt tänkt fel. En fråga från henne, som plötsligt avbröt min monolog. Som fick mig att stanna upp. Att se det på ett annat sätt. Faktiskt se hur tokigt jag tänkt! Så länge. 

Man skulle kunna tro att detta var extremt jobbigt och utmanande. Men jag kände mig aldrig överkörd! Lite trött, såklart. Men mest som en del, en viktig del, av lösningen. Och det gav kraft och hopp om livet! Ja. 

Att både förstå och få känslan av att något kan göras är ju så viktigt! För sedan återstår ju att hålla tag i det man förstått. JAG måste genomföra förändringarna som är nödvändiga. En kamp som dessutom tar förtvivlat lång tid eftersom tröttheten måste vilas bort samtidigt! 

Men det går! Jag vet det. Jag har sett det hos andra. Och jag ser fram emot att leva ett liv som inte gör mig sjuk utan håller mig frisk.

Att förstå och att genomföra.

Så nu ett lästips för de stunder då jag ifrågasätter min förmåga att genomföra förändringarna. För lite mänsklig uppmuntran och en och annan spark i baken ...

Då har jag ett par bloggar som muntrar upp och visar att det går. UnderbaraClara är närmast självklar och säkert ingen nyhet för de flesta. BaraAnna en nyare bekantskap som ofta skriver om modet att forma sitt eget liv. Och som själv håller på att göra just detta!

Och till sist min tuffa och gatusmarta svägerska, Atshortcutroad, som precis hamnat i den här situationen och som skriver precis som hon själv är: Rakt och härligt genom-ärligt! 

Men nu är det dags avsluta dagens skriv-terapi! Dags för mig att slänga bort telefonen en stund. (Det är också viktigt.) 

Nu ska jag tända några ljus, sätta på kaffet och sedan lyssna-sova mig igenom några kapitel av min ljudbok! Och sedan en promenad...

Kram!

Bild via Pinterest.

Lästipset för utbrända: Vad läser en utbränd, del 2.

En lördag när arbetet på taket löper på. Och idag har det roliga börjat: Nu läggs de nya takpannorna på. I en något ljusare färg. 

Tror det blir bra, det här!

Och så fortsättningen på temat läsning om utbrändhet. 

Som passar när man blivit lite bättre, eller innan man blivit alldeles utslagen. Eller om man har någon nära som drabbats och som man vill förstå lite bättre: 

1. Först klassikern "Bränn inte ut dig" av Bronsberg & Vestlund. 

En bok som jag hittade som ljudbok. Och nu funderar allvarligt på att köpa hem även som pappersvariant. För den är verkligen så bra att jag också vill stryka under och anteckna!

Du kanske minns mitt inlägg om att jag saknade någon slags lista. Något som berättade ungefär var jag är i sjukdomen. Och vad jag kan förvänta mig framöver. 

Och här finns den!!! En struktur över hur man blir sjuk och hur man blir bättre. Med de där små tipsen som är så mitt i prick att man både vill skratta och gråta! 

Som ett enkelt konstaterande för perioden då man verkligen bara vilar och vilar och tycker att inget händer. Utan till och med mår lite sämre. Konstaterandet att det ofta är just så. Eftersom man länge fått trycka undan känslor av trötthet och ångest för att bli utbränd. (Det är liksom inget man "lyckas" med i en handvändning.) Och att det då inte är särskilt konstigt att en massa jobbiga tankar och besvärliga känslor bubblar upp till ytan när man börjar vila. När man ger sig själv chansen att faktiskt känna igen... Vilket är så viktigt för att kunna förstå, förändra och undvika att bli sjuk igen.

En väldigt bra bok, alltså. Skriven med mängder av erfarenheter, exempel och forskning som grund. (Detta sagt även om jag personligen inte tar del av riktigt alla råd och synsätt.)

2. "Brinna, bli bränd och glöda igen" av Kerstin Hesslefors Persson för att den ger en bild inifrån. 

Den är en utbränds egen, drabbande, beskrivning av hur man blir och hur det är att vara utbränd. Liksom hela vägen tillbaka.

Och jag läste, grät och blev både klokare och lugnare på kuppen. För det är så skönt att få vila i att jag inte är ensam om att uppleva och känna allt detta. Och det hjälper mig att genom någon annans väg se hur jag själv hamnade här. Så att jag kan välja en annan väg nu.

Boken är skriven utifrån ett kristet perspektiv och innehåller också böner, rakt ur hjärtat, utan censur, utifrån de olika perioderna av utbrändheten.

3. Och slutligen Thomas Sjödins bok "Det händer när du vilar". 

Skriven utifrån samma perspektiv. Som både upprättar vilans betydelse och potential, men som också kan ses som en uppgörelse med vår tids stress och prestationsiver. 

Som att de flesta försäkrar att de visst inte sov, fast de just väckts av telefonsignalen. Som om det vore något moraliskt tvivelaktigt att sova!? Eller något ytterst pinsamt... När det egentligen är något vi alla behöver. Något fundamentalt allmänmänskligt. Något sim vår tid verkar göra sitt bästa för att förtränga...

Ja, det var tre böcker. Sista delen kommer strax, med några fler tips...

Trevlig helg!

Kram!

Lästipset för utbrända: Vad läser en utbränd?

Inget alls, är kanske det rätta svaret. Åtminstone under de värsta perioderna.

Som jag redan berättat gick det månader då jag inte läste några böcker eller tidningar och inte över huvudtaget tog del av nyheter. 

Nyheter stressade min redan överhettade hjärna och fick hjärtat att slå alldeles för fort. 

Och de längre texterna blev omöjliga att ta sig igenom eftersom koncentrationen lämnade redan efter ett par stycken. Jag hade ingen som helst aning om vad jag läst! Vilket gjorde mig, ja, stressad, oroad och ledsen.

Men bloggarnas två-tre textstycken med en massa bilder däremellan en perfekt tillflykt. Dit jag kunde fly en liten stund. In i någon annans liv. Få skratta, le eller oroas av något som inte gällde mitt liv. Så gött!!!

Efter ytterligare en tid ville jag gärna läsa bloggar om andra som drabbats av utbrändhet och som tagit sig igenom.

På det här temat kan jag rekommendera bloggar som PT-Fia, Vilrummet och Kammebornia. 

Och sedan, sedan hittade jag ljudböckerna. Visst. De kan kosta en slant att ladda ner. Men väl värt!

Jag har ömsom lyssnat, ömsom sovit mig igenom, flera! Att jag somnade gjorde absolut inget. För när jag efter ett par timmars lyssnande så småningom tittat ut från sovrummet, igen. Då har jag gjort det inlindad i en dimma av sömn och vila. Med den underbara känslan av att verkligen ha vilat! 

Och det här är faktiskt inte så lätt som det kanske låter. Som utbränd är man ju trött på ett mer fundamentalt sätt än vad som kan avhjälpas med några timmars extra sömn. Detta på samma gång som hjärnan liksom är överhettad och går på tomgång. Och sömnen inte vill infinna sig. 

Så jag har, på riktigt, fått lära mig hur jag vilar. Verkligen sökt efter sätt som får kroppen, och inte minst hjärnan, att lugna sig. Det som funkar för mig. För att få den där återhämtningen jag verkligen behöver.

Det är därför jag är så, nästan löjligt, glad över att ha upptäckt ljudböckernas värld.

Och just nu lyssnar, och sover, jag mig igenom Maria Wern-deckarna. Inlästa med Marie Rickardssons lättlyssnad röst. Och, ja. Böckerna ger mer än filmerna!

Och nu är det dags för mig att...

vila! Senare under veckan kommer del 2; tips på tre bra böcker på temat utbrändhet! 

Kram!

PS: Idag är sista dagen att lägga en kommentar för att delta i utlottningen av ett Våga-armband!

Utbrändhet: Hösttäcke och vintervila.

Dags för återhämtning efter helgen. Tid att dra sig tillbaka under täcket eller till naturen utanför.

Vinden är kyligare. Ljuset kallare.

Resterna av brinnande höstlöv singlar ner till marken. Ett eldrött täcke innan världen omsluts i det grå, blå och gröna.

En tids vila innan cirkeln sluts och allt börjar om.

Som för mig. En tids vila innan livet tar fart igen...

Kram!

Helt sjukt!

Jag har börjat tro att det inte bara är jag som är sjuk. Utan kanske också samhället omkring mig. 

Att den kultur jag lever i, med hets av alla möjliga slag, egentligen är ganska sjuk. Där utbrändheten blir ett resultat av min respons på en omvärld som drar och sliter i mig. I oss.

Där allting spinner på i allt snabbare takt. Och gör mig till någon slags hamster i ett sån't där hjul. Där en osynlig hand ständigt drar tag i hjulet och ökar tempot. Får den stackars hamstern att springa fortare och fortare. 

När jag nu ändå ser bilden framför mig så blir jag ganska säker på min sak: Att jag nog inte vill leva mitt liv som en hamster, längre. Jag vill nog hoppa ur hjulet och börja gå i min egen takt.

Och jag vet. Att om jag ska göra det. Då måste jag se den där osynliga handen. Förstå vad det är som är sjukt. 

Och kanske till och med skratta lite åt det!

Jag kanske skulle ta och bråka lite med sådana där saker? Det i vår kultur som hetsar och jagar på. Och ändå anses helt normalt. 

Det som borde kallas för vad det egentligen är: Sjukt!

Kram!

Takläggarhelg med ett halvt leende!

Jag känner ett leende fladdra i mungipan. 

För idag vet jag att jag snart kan bocka av en stor sak på min oroslista. Av sån't som verkligen måste göras, men inte blivit gjort. 

Takbytarhelg, har det varit. 

Och nu har trasiga tegelpannor och gisten läkt flugit all världens väg. Eller rakt ner i containern. Och på taket ligger ny papp och fräsch läkt.

Så nästa vecka påbörjas den roliga delen. Att se takpannor i en färg som vi själva valt vinchas upp och läggas på plats. 

Och jag ler. 

För att jag laddat energi hela veckan och klarat av det. För att jag och mannen hjälpts åt att förbereda. Och bett om hjälp och fått massor. 

För att huset för första gången på länge fyllts till brädden av familj och vänner. 

Och för att jag snart ska dra ett tjockt fett svart streck över orosmolnet som hette "gammalt läckande tak"!

Kram!

Utbrändhet: Denna dag ett liv.

Nä, det är väl tur att alla dagar inte är likadana. Speciellt om dagen ifråga vore som denna.

När de där symptomen som jag känner så väl vid det här laget tar över. När tinningarna bultar och ögonen rinner. När det där bandet som verkar fastlåst kring bröstkorgen dras åt hårt och vägrar lossna. Och när hjärtats slag tappat all rim och reson. Som en metronom som blivit galen.

En så'n dag är det bara att krypa ner under täcket och blunda. Försvinna bort i barmhärtig sömn eller hålla koncentrationen fäst vid att andas. Att få kroppen och de knutna händerna att slappna av.

Och när det blivit lite bättre knäppa på något väl valt radioprogram. Tack och lov för webbradio! Som går att lyssna till med ögonen slutna. Som bokcirkeln på SR. Lugnt, trivsamt och lagom intressant för att ta tankarna i vacker hand och leda dem på rätt spår igen.

Hoppas du haft en mycket bättre dag!

Kram!

It's a beautiful day!

Idag gick jag en så'n där promenad igen.

När man bara måste slå av på takten...

...och ta ett djupt andetag.

Fylla lungorna med klar höstluft.

Och ögonen med ljus. 

Och med sprakande färger.

Bara för att det är en vacker dag. 

Idag.

Kram!

Att-göra-listan!

Har inte så många ord idag. 

Istället gör jag bara det jag förutsatt mig. Jag följer min lista. 

1. Tänd ljusen, kryp ner under filten.

2. Läs en bok som intresserar. Titta på en serie som gör dig glad.

3. Ta en promenad.

4. Andas djupt. Se. Drick en kopp kaffe. Eller två. Och oroa dig inte.

Tror jag ska klara av den här listan ganska bra. Åtminstone fram till den sista punkten. Men det tänker jag inte oroa mig för :)

Kram!

Jag, bebben och några gröna tomater!

En måndag förmiddag i strålande solsken. 

När hon och jag bestämmer tempot tillsammans. Enkla bestyr och sedan vila. Små samtal om pappa som åker iväg och den där "maten" vi hittar i landet. 

Om maten betyder tomaten eller potatisen vet jag just inte. Däremot att vi hjälps åt. Inte bara spenderar tid. Utan umgås.

Att vi båda blir ungefär lika glada över det vi hittar. Med förtjust min placerar allt i nätkorgar. Tvättar och skrubbar. Och kastar det dåliga på komposten.

Det är det stora idag. Det stora i det lilla. Hon och jag och "maten"!

Kram!

Utbrändhet: Om ingen ger mig en lista!

...får jag väl göra en själv!

De sista två veckorna har jag känt mig riktigt frustrerad! Jag tycker att jag gör det jag borde göra. Och, i princip, inget annat. 

Men det går framåt med myrsteg. Om ens alls!

Och det gör mig rejält frustrerad! Jag tappar liksom fokus och riktning när jag inte kan se att vägen jag valt leder framåt.

Och så blir jag ännu mer orolig och stressad. Vilket gör mig sämre...

Det är då jag börjar längta efter den där listan. Att någon ska dyka upp med en lista på tio punkter. Gärna i skriven ordning. Inklusive löftet att efterlevnad ska göra mig frisk inom en specifik tidsperiod. 

Som två veckor. Eller två månader. Ja, till och med ett halvår skulle vara ok! Bara jag visste att då skulle jag vara frisk. Vara mig själv igen.

Men nu finns det ingen så'n lista att tillgå! Och i mina bättre ögonblick vet jag att det är som måste utföra det här arbetet. Om inte ensam, så är det ändå upp till mig. 

Att förstå vad jag behöver. Vad som fungerar just nu. Och vad som inte hör det. Det är det som både kommer att göra mig frisk och sedan hjälpa mig att fortsätta vara det. Och det är ju verkligen det jag vill: Bli frisk och inte halka tillbaks hit igen...

Så jag skissar på min egen lista. Den börjar ta form däruppe i mitt huvud. Allteftersom.

Högst upp står: Långa promenader invid vatten. Med kaffetermos nedpackad i dotterns avlagda ryggsäck och med vandringskängorna på fötterna. 

Att lyssna på gruset som krasar under fötterna. Fåglarna som vaknar bortom dimman. Att se spindelnätens silverskimmer. Och skräddarens ringar på vattnet.

Kram!

Hur man hittar tillbaks till skogen!

Igår kväll lämnade vi barnen hos vänner, stannade på närmsta mataffär för en plocksallad och drog vidare...

till skogen.

Efter en ganska intensiv uppförsbacke njöt vi solen, maten och stans bästa utsikt.

Och inte minst av tystnaden och att få prata med hela meningar.

Att gå en lång och lugn promenad. Bara vi. Att känna den höga höstluften och kvardröjande sommarvärme. Och stjäla en kyss innan skogsbrynet.

Det är på något sätt både välbehövligt och lyxigt på en och samma gång. 

Till skillnad från så mycket annat som jag tror att jag behöver. Det finns liksom både verkliga och skapade behov. Och ibland är det lite lättare att se vilket som är vilket!

Kram!

Pausvila!

Efter lördagens galej blev det en lugn söndag. Och måndag. Nu laddar jag om med långa pauser. 

Med rykande kaffe i en kopp, en varm filt över knät och blicken mot det gröna. Lugna promenader. Sovslummer.

Tar god tid på mig att hämta barnen. Fixa disken. Allt får gå långsamt. Så går det.

Att invänta kraft. Och kanske handla lite. Det får bli dagens uppdrag.

En lagom utmaning.

Kram!

Utbrändhet: Trötthet och måndagslunk!

Igår hade jag egentligen en sådan där dag när jag var lite för trött. Jag hade hoppat över söndagens vila. Vilket jag redan då visste var en mindre bra id'e...

Därför började min och lillans måndag med en bedövande trötthet i kroppen. Värken i huvudet och nacken. Och det där eländiga trycket över bröstet. Som om ett tjockt bälte spänts runt bröstkorgen. Som inte går att varken tänka eller stretcha bort.

Men jag vet vad jag behöver och kan faktiskt vila i det! Låta det mesta runt omkring vara och vila när jag får möjligheten. Bara vara med lillan. 

Att gå ut i trädgården utan krav och höga mål. Hjälpa lillan att åka rutschkana. Skratta åt en tokig snigel. Dra upp lite grönt tillsammans. Och njuta av att solen visar sig en liten stund.

Och så sova när hon sover och när mannen kommit hem. Ja. Det är så jag tar mig igenom en tröttdag tillsammans med en snart-tvååring. Och faktiskt ler lite under tiden!

Kram!

Utbrändhet: Att ge sig själv andrum!

I våras skrev jag om "modiga dagen". En dag då jag alldeles uppenbart klippte av håret, men framför allt gjorde handling av något som ditintills mest varit tankar och idéer.

Jag meddelade nämligen min närmsta chef att jag ville ta ett halvårs tjänstledigt. För att ta hand om mina små, för att ge mig själv utrymme att läka och för att se över min situation.

Ett beslut som var så rätt och så nödvändigt: Som utbränd sitter problemet, åtminstone för mig, främst i huvudet. Jag ska berätta lite mer senare, om hur det yttrar sig, men grundorsakerna är ju stress i kombination med för lite återhämtning. 

Och så länge jag hela tiden räknar ner tills jag ska börja jobba. Tills jag måste vara pigg igen. Då jag måste orka. Så blir det en stress som motverkar tillfrisknandet.

Därför behövde jag ge mig själv ett utrymme. Ett andrum. En tid då jag inte hela tiden måste fråga mig själv hur mycket piggare (eller tröttare) jag blivit. 

Och nu har jag fått det utrymmet! Och det gör att jag känner mig lite friskare. Lite starkare. Och kompetent, på något sätt. Livskompetent. Att leva mitt liv!

Kram!

Hur man blir utbränd! Del 2

Tiden går fort ibland! Det har nog gått nästan två månader sedan jag skrev den första delen om hur jag blev utbränd. Eller egentligen om varför jag blev det. Om du missat del 1 kan du läsa det under rubriken: Den stora tröttheten.

Det första inlägget beskrev en situation i livet, där jag var utsatt för att drabbas av utbrändhet. Jag kände det. Märkte hur jag successivt blev tröttare och tröttare. Jag kunde till och med skoja om det: Nej, riktigt så här tidigt på terminen brukar jag inte börja tappa ord! Men på samma gång känna allvaret bränna på insidan. Vart är jag på väg?! Egentligen. 

Och så kom det där året när allt slutligen tippade över. När tröttheten tog över. 

Som när man drar ut ett gummiband. Lite extra påfrestningar tål vi ju alla. En period. Man kan tänja lite till. Lite till. Men så en dag brister det. 

Och att jag väntat så länge med att skriva det står för något. Nämligen att det här var en väldigt jobbig period i mitt liv. Och att det gör förvånansvärt ont att skriva om den. Till och med nu. Så i det här inlägget blir det inte mycket till skratt, men jag hoppas att det så småningom kommer en tid när jag se tillbaka på även den här perioden och se det roliga, det tokiga!

Det började med att vi väntade vårt tredje barn och bestämde oss för att vårt lilla radhus nog var för litet. Sagt och gjort hittade vi ett större, fristående, hus. Med fina ytor, bra läge och god potential... Med andra ord; ett renoveringsobjekt.

Sommaren spenderade vi i princip skilda åt. Jag tillsammans med barnen. Packandes några lådor i taget. Mådde illa, hade halsbränna. Var trött och fick järnbrist. Det där vanliga när man är gravid. Medan mannen renoverade det nya huset ett par hundra meter ner i backen.

I slutet på sommaren blev det dags för flytt. Då hade vi hunnit det vi föresatt oss och var nöjda och glada så långt. Och ganska trötta.

Samtidigt pågick det en kamp inom mig. Efter två besvärliga förlossningar, en långdragen och en som slutade i akut kejsarsnitt, var jag väldigt orolig inför min tredje förlossning. Gick på extra samtal, gjorde bäckenmätning och funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Innan jag lät sjukvården få sin vilja igenom och riktade in mig på att föda normalt.

En månad senare var det dags! 

Äntligen! Redan! 

Eftersom lillans hjärtljud gick ner under förlossningen blev det ett ganska hastigt slut, med hjälp av sugklocka. Men jag var utomordentligt nöjd över att slippa ett kejsarsnitt till. Väldigt lättad över att det var över.

Och lite tröttare.

VI fick ungefär en månads frid: Helig tid familjetid. I en bebisbubbla av mys och gos och djupaste tacksamhet över att få uppleva detta igen. Att få välkomna en ny individ till livet och till oss. Det var inte helt självklart att vi skulle få en till. Och den här gången. Med min sista bebis. Då ville jag bara vara precis där jag var. Hemma med familjen. Med våra små.

Sedan fick vi beskedet att min lillebror drabbats av cancer. Och ganska snart att den spridit sig till magen, lungorna och kroppspulsådern. Ett besked man får i telefonen. Då det känns som att man bara faller och faller. 

Ska min lillebror behöva gå igenom detta också!! Han som redan har sitt handikapp, downs syndrom, och som redan opererats i både mage och hjärta. Som alldeles för liten.

Det blev en väldigt märklig jul. Lillbrorsan blev sämre än väntat av den första omgången cellgifter. Blodets förmåga att koagulera blev katastrofalt dålig. Immunförsvaret kört i botten. En infektion eller en olyckshändelse då hade blivit katastofal.

Mamma och pappa spenderade mesta tiden på sjukhuset. Och vi fick träffa honom under 20 minuter. På tre meters avstånd. Småbarnsfamilj kringgärdad med allsköns smittor, som vi ju var.

Men i mars kunde vi konstatera att det gått bra! Cancern var nu minimal och vi kunde åka på firarresa till Teneriffa med en lillebror som visserligen var blek och hårlös, som mellantjejen uttryckte det, men som faktiskt var på väg att återhämta sig.

Och vi var jublande glada över att det gått så bra ändå. Tacksamma till sjukvården för den fina vården. Och trötta av oron som nu släppte sitt allra mest gastkramande grepp.

Under den här tiden hade vi också ägnat en massa energi och tid till att försöka lösa en konflikt som i slutändan visade sig omöjlig att just lösa. Och som lämnade oss i något slags vakuum av trötthet och disillussionering.

Så började lilltjejen att sova dåligt på nätterna. Att hon vaknade tio gånger per natt för att äta eller bara tröstas, blev mera regel än undantag.  Första tiden var det hanterbart. Sedan fick jag svårt att sova på dagarna när hon sov. Fast att jag egentligen hade den möjligheten. Efter ett tag fick jag också allt svårare att komma till ro efter att ha blivit väckt. Till slut kunde jag inte heller somna på kvällen. Det kändes som att jag var utsatt för tortyr. Inte av vår lilla. Utan av de ständiga avbrotten. Stressen över att veta att jag snart skulle bli väckt blev för stor. Efter några månader rent outhärdlig.

Och där någonstans började min resa ner i utmattningen. Min kropp och min själ hade inga mer reserver. Nu behövde jag vila och återhämtning. Men det skulle ta ganska lång tid innan jag förstod hur stort det där behovet av återhämtning egentligen var. Eller hur lång tid skulle ta att fylla på.

Som ett gummiband som varit utdraget lite för länge. Lite för mycket. 

Så länge det är helt räcker det med lite extra vila. För att komma tillbaka. Men när det gått sönder. Då behövs lagning. Och läkningstid.

Jag är inte framme än. Men varje vecka som jag prioriterar rätt så blir jag lite bättre.

Kram!

Semester för en utbränd!

När terminen slutade gick jag från sjukskrivning till semester. 

Jag var lite piggare. Men också väldigt trött på att ligga hemma och vara trött. 

Och på att ligga till last. 

Det är väl klart att man orkar vara ledig, liksom!?

Nja, blir nog svaret. För om man är utbränd så är man ju det även om det är semester. Så istället för att bli piggare blev jag dag för dag lite tröttare.

Åh andra sidan har man egentligen inga andra måsten än att ta hand om varandra och att ta det lugnt. Och ändå krävdes det att vi faktiskt måste stannade upp, pratade om det och gjorde en enkel plan. För att det ska bli så.

Så efter ungefär två veckors semester fick vi sätta oss och planera in vila. För bådas skull. Så att vi inte skulle behöva börja varje dag med ett långt snack. Eller leva på med olika förväntningar.

Och efter det blev det semester. Dagar som kan komma och gå. Liksom rulla fram i makligt tempo.

I klartext var planen att jag får sovmorgon och åtminstone ett par timmars vila varje eftermiddag. Detta skulle jag kunna gå runt och ha jättedåligt samvete över! Ligga och gräma mig över all tid jag sover bort istället för att just vila. Och ibland är det just det jag gör.

Men vi har varken råd med att strunta i vilan eller att ödsla tid på att förebrå sig. För det är helt enkelt så att det allra viktigaste just nu är att dels orka med de timmar vi faktiskt är tillsammans. Och vara till hjälp och vara ett bra sällskap då. 

Och dels att faktiskt bli bättre. Och inte sämre. 

Att bli sämre igen, det är inget alternativ! Det skulle vara förkrossande. För mig. Och innebära ännu mer hemarbete för mannen. Igen. 

Därför blir det här en sommar med viloschema. En sommar som just nu känns helt ok. 

Och nu. Nu märker jag att vi är tillbaka på rätt väg! Igen.

Kram!