Jag har ett värde. Du har ett värde.

Ja, det här blev ett annorlunda inlägg. Ett allvarligt. Och viktigt. I viktiga tider.

Hoppas du orkar läsa!

En av de saker man får kämpa emot som sjukskriven är känslan av att vara onödig. Att man inte bidrar. Är ganska värdelös, rent av.

Som  den där första morgonen när barnen och mannen åkt iväg. Och jag fann mig själv sittande vid köksbordet i ett tomt hus. Ska jag sitta här? TIll ingen nytta alls!? Varken för min familj eller för samhället i stort. Så kändes det, faktiskt. Fast att jag visste att detta bara är för en tid.

Och därför får jag påminna mig själv om det jag egentligen redan vet. Att  jag har ett värde. Precis som alla andra. Och inte bara det. Jag är värdefull!

Inte för att jag har ett fint yrke. För att jag drar in pengar. För att jag har ett stort hus eller söta barn. Utan bara för att jag är människa.

För de flesta av oss är detta självklart. Men inte mindre självklart än att det uttrycks i de största av dokument. Som i FN-stadgans första artikel: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De grundläggande mänskliga rättigheterna. Grundade i allas lika värde. Mitt värde och ditt värde.

Som för mig som troende också uttrycks i bibelordet. Som jag kan luta mig mot när livet gungar lite. När jag misslyckas. Eller när jag inte riktigt förstår människor omkring mig. Den gyllene regeln, du vet:

Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa som dig själv (Luk. 10:27).

Att älska Gud, mig själv och andra. 

Vackert! Svårt! Och revolutionerande!

När jag läser det hör jag att jag faktiskt ska älska mig själv; det är inte bara ok. Det är helt rätt. Men jag behöver också älska min nästa på samma sätt.

Nej, jag lyckas verkligen inte alltid med vare sig det ena eller det andra. Men orden ger en riktning. Och ett sätt att se när jag är på väg åt fel håll.

Jag har, inte bara ett värde som ingen kan ta ifrån mig. Jag är till och med värd att älskas. Även som sjukskriven, orkeslös och utan uppenbar nytta.

Och människorna runt mig är också värda att älskas. Precis lika mycket. Även när jag kanske inte riktigt förstår dem eller känner för att uttrycka det.

Och om jag tror på detta så behöver också kärleken till Gud, mig själv och andra få konsekvenser som syns. Behöver jag säga något mer? Ja, jag tror tyvärr att jag måste det! 

Vem är min nästa? Var går gränsen för värde och kärlek?

Som Galaterbrevet 3:28 beskriver: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

Vem som är min nästa sträcker sig därmed över nationsgränser, över språk, över kultur. Långt utöver vad jag själv kan förstå eller känna igen. 

Det värdet och den kärleken sträcker sig även till dem som kommer till mitt land, som flyktingar från ett annat land. De som kanske kommer i obekvämt antal, som kanske inte förstår att uppskatta alla mina traditioner eller vad jag sätter värde på. 

Bara för att de är precis lika mycket människa och har samma värde och rättigheter som jag. Är precis lika mycket värda att älska som mig själv.

Om jag är värd att älskas är de det. Om de är värda att älskas är jag det.

Men är det inte för dyrt? För svårt? För mycket? Eller för obekvämt? 

Visst kan man känna så! Men i ett annat sammanhang hade vi nog kallat sådana känslor för rädsla och egoism. Inget annat.

Men resurser är ju begränsade och ändliga! Kulturkrockar besvärliga. Språkförbistring krångligt. Vore det inte bättre att bara ska skicka hjälp till människor där de är?! I ursprungslandet?

Det är klart att bistånd är viktigt. Att det kan vara till god hjälp. Men kanske inte i brinnande krig!? När  barn ser sin mamma våldtas framför deras ögon eller sin pappa ledas bort av polis för att aldrig mera återses? När genomkorrupta regimer lägger beslag på hjälpsändningar till de hungrande och frysande?

Att så begränsa betydelsen av mänskligt värde, medmänsklighet och kärlek vore att kraftigt redusera betydelsen och den revolutionerande kraften i ovanstående bibelord.

Att inte begränsa, förminska eller tumma på människans värde är också så oerhört viktigt för oss alla. För hela det samhälle vi lever i. Om vi idag säger att värdet och rättigheterna bara gäller oss, då är de inte längre allmänna och lika. De ligger istället öppna för diskussion. Om det idag är flyktingar som är för dyra att tas om hand, så kanske andra grupper anses för dyra, eller besvärliga, i morgon. 

På vilket sätt kan vi då hävda ett skydd för ej arbetsföra personer, handikappade, gamla och sjuka, människor med åsikter bortom det politiskt korrekta, människor med alltför religiös läggning osv.

Om vi börjar gegränsa och förändra. Då har vi lämnat den grund för samhället som återfinns i den gyllene regeln. Som grundas i respekt för människovärdet och i kärlek. Och inte i rädsla eller egoism. 

Vilken blir grunden? Vilken riktning får den processen? 

Är det inte så att det samhälle som börjar definiera om detta ofta får se omdefinierandet styrt av dominerande grupper och dagens rådande agenda?!

Gud hjälpe den som då inte tillhör den dominerande gruppen. Och Gud hjälpe oss om en sådan samhällsutveckling tillåts fortgå.

Om detta vittnar historien om och om igen. 

Vi har väl inte glömt!!? Redan!!?

En kram på detta, som vanligt? Ja: En stor kram till dig! 

Hoppas att vi tillsammans kan hålla famnen öppen!

Sabbatstankar: En liten stund...

Har du varit med om det där någon gång? Att komma till gudstjänst med en blandning av förväntan och undran. 

Vad blir det här? Något bra?

Vi bänkar oss precis när man hälsar välkommen. Välbekanta sånger sjungs. Dans för barnen. Vi skrattar lite. Klappar med.

Så kommer ordet: Om försoning och hopp. Med en liten flickas enkla ord från ett läger för länge sedan: Att han är den som helar det som har gått sönder. 

Jag måste återkomma till det där lite senare. Men under den där stunden övergår det kalla regnet utanför kapellet till ett vårregn. Tårar av sorg över brustenheten och livet som inte lever upp till full förväntan blir tårar av läkedom och försoning.

Jag är hemma.

De skrivna bönernas tid!

Många trädgårdsinlägg har det blivit. Men idag tänkte jag skriva en rad om böner till skillnad från bönor... :)

För ibland har jag trott att en bön måste komma rakt ur mitt eget hjärtat för att liksom räknas. För att nå fram.

Att den ska bestå av mina egna ord. Formulerade av mig. För att vara äkta.

Men när energin tog slut och frågorna blev fler än svaren, då blev det också för tungt att formulera något till en bön. 

Ändå längtade jag efter att känna den där innerliga närheten igen. Den som både kan omsluta på alla sidor. Och uppfylla mig på samma gång.

Då blev de skrivna bönerna en stig att gå. Som att trampa på stigar. Som andra redan röjt. 

Och jag fann att ord som sedan länge tystnat. Betydelser jag aldrig uppfattat. Vaknade till liv och väckte mig.

Jag förstod att andras ord kan få bli mina. När de egna tagit slut.

Herren är min herde,

mig skall intet fattas.

Han låter mig vila 

på gröna ängar,

han för mig till vatten

där jag finner ro.

Han vederkvicker min själ,

han leder mig på rätta

vägar

för sitt namns skull...

Tryggheten och hoppet. Ankrat i den som vill mig väl. Vet vad jag behöver. I rätt tid.

Kram!

Hoppet!

Ett mål att fästa blicken på. Utan att låtsas som om det besvärliga inte funnits. Inte påverkat. 

Men nära hoppet att en annan tid kommer. Då minnet och erfarenheten finns kvar. Men inte längre håller mig tillbaka!

Kram!

Sabbatstankar: Att bli av med lite skam

Jag vet inte om du har tänkt på det, men det finns ganska mycket skuld, rentav skam, förknippat med det här med utmattning. Att inte längre klara av det man tycker att man borde klara av. Och att se att det påverkar omgivningen, arbetsprestationen och, det värsta av allt, familjen.

Bara det kan ge ångest! Eller spä på den ångest som man egentligen redan har, eftersom just skuld och ångest ofta är en del av utmattningssymptomen. Och så är man inne i en ond cirkel. Jag är trött och ångestjagad och känner ännu mer oro över att jag inte orkar. Oron tar en massa energi i anspråk. Vilket gör mig ännu tröttare!

Det här är en stor del i att jag faktiskt skriver om utmattningen på bloggen: Att bryta den onda cirkeln. Det står ju att sanningen ska göra oss fria. Så jag skriver inte för att jag tycker synd om mig eller för att jag vill att andra ska tycka synd om mig. Jag skriver inte heller om det för att liksom gotta mig i mitt problem, utan för att rikta lite ljus på sånt som oftast får ligga i mörkret - där skuldkänslorna trivs så bra!

Artikeln om Anna Thornell i Dagen, som idag arbetar professionellt inom kyrkan för att hjälpa andra ur utmattning, gör just detta:  Lyser lite på det man oftast inte vill eller vågar tala om. Hon berättar öppenhjärtigt om hur det var när hon var utbränd på ett sätt som lyfter av mig lite skuld. Hon är så ärlig att hon berättar om de känslor som sa att Gud övergett henne. Att hon var så arg på Gud att hon ibland bara ville svära! (Oj, oj!) 

Jag vill minnas en bibelperson som betedde sig på ett liknande sätt: Var arg på Gud och uttryckte detta: Nämligen kung David (som han visserligen blir senare). Och jag tänker att Gud verkar ju ha stannat kvar vid hans sida ändå... Han verkade klara av att höra det där. Och jag minns att Gud vet vad jag tänker innan jag ens hunnit uttala det. Egentligen ingen poäng med att tiga för honom alltså!

Ja, det kan vara svårt att liksom hitta Gud i det här! Och att pressa sig själv för att prestera en gudsrelationen är det inte riktigt läge för. För det finns ingen kraft.

För Anna var samtalen med en kristen terapeut viktigt. Det gav hopp om att livet kunde bli bättre och att tron kunde hålla. En person nära mig har berättat hur hon lärde sig att stilla ner sig och lyssna in Guds röst när hon var som tröttast. Att ens koncentrera sina tankar någon längre stund var då fortfarande en utmaning, men att lägga sig ner och bara vara hos Gud var möjligt. Och att våga lyssna till hans röst, var en viktig del i hennes tillfrisknande och en lärdom hon sedan dess bär med sig.

Berättelserna från dessa både kvinnor ger mig hopp! Att ilskan och distansen kan ersättas av hopp och närhet. I den stillhet som är det jag klarar av. 

Tack för det!

...bara i dig har min själ sin ro...

Kram!

Sabbatstankar

Idag påminner jag mig om, att även om jag själv eller samhället omkring mig ger mig bördor som jag inte orkar bära, så finns det någon som vet vad jag orkar och som vill hjälpa mig att bära. Som erbjuder en plats av vila. Av frid:

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt.

Matt 11:28-30.

Alla perfekta kristna!

De där perfekta kristna. Var finns de egentligen?

Jag läste en gång en krönika om hur en person sett en framförvarande bil köra sådär aggressivt och fort genom stan. Till sammanhanget hörde att bilen hade en lite dekal, förställande en fisk, ni vet Jesustecknet, klistrat på kofferten. 

Jag håller alldeles med krönikören om att detta inte var bra. Föraren var ju en fara både för sig själv och för andra och till på köpet drog hon eller han med sig Jesus på färden! Ungefär som att säga att så här kör man om man tror på Jesus! 

Men det är också något som gnagar i mig när jag tänker på denna krönika. Något som handlar mindre om det faktum att man inte bör köra för fort, varken med eller utan Jesusdekaler, utan om att det ibland verkar finnas en allmän förväntan att kristna borde bete sig på ett föredömligt sätt. Och den här bilden är nog inget som bara kommer från omvärlden. Den här uppfattningen tror jag att också många kristna också bär på .

Jag kommer att tänka på ett bibelord där Paulus skriver till sin medarbetare , den unge Timotheus: Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet.

Tänk om vi har missförstått det här med att vara ett föredöme? Vad betyder det egentligen? Om det betyder att en kristen ska vara felfri måste jag säga att jag är ganska misslyckad! Och jag vågar faktiskt påstå att jag under mina 35 år aldrig träffat på en perfekt kristen. Och tro mig, jag har träffat en hel del. 

Ibland har jag nästan inbillat mig att jag hittat ett sådant exemplar. Speciellt när jag för första gången träffar en fantastisk kristen människa, en sådan som har en hel uppsättning härliga berättelser om vad de fått vara med om. Men tro det eller ej, om man träffar personen en andra eller tredje gång, eller allra helst om man gör något tillsammans, då dyker de upp, de där misstagen och bristerna! Så den som envisas med att kristna borde vara perfekta får nog bereda sig på att leta länge för att hitta ett exempel!

Nej, det där föredömliga måste stå för något annat! Att vara ett föredöme, i det ligger ju också att den som betraktar föredömet ska få en bild av hur man själv kan bete sig eller tänka. Om jag verkligen anser att jag borde vara perfekt, men egentligen vet att jag ofta misslyckas, sänder jag förmodligen ut ett budskap, medvetet eller omedvetet, att man borde sträva efter att vara ofelbar. När jag misslyckas betyder det alltså att jag borde kämpat lite hårdare. Misstagen blir misslyckanden som inte borde finnas där. Något som måste förtigas och döljas. 

Då kanske strategin att lägga på den där fasaden och hoppas att ingen kommer tillräckligt nära för att genomskåda mig fullt användbar och rimlig!

Hua! Det är inga krav jag önskar någon annan att leva under. Och inget undermedvetet budskap jag önskar sända ut. Föredömligheten som Paulus skriver om skulle handla om kärlek, tro och renhet. Då är jag böjd att säga att det vore ett konstigt, för att inte säga dåligt, sätt att visa kärlek till någon. Där kärlek blir något som är helt beroende av prestationen. Och dessutom omöjligt att leva upp till. Där vi alla har något som måste döljas och som gör att ingen vågar komma nära den andra.

Ett föredöme i kärlek. Det behöver kanske inte heller betyda att jag ska älska någon FÖR dennes brister. Jag tror att de flesta av oss gärna skulle sluta snäsa åt barnen eller glömma bort sådant man lovat. Då vore det ju trist om man blev mindre älskad om man nu lyckades komma till rätta med detta.

Nej, kärlek måste handla om att älska någon med hans eller hennes brister. Eller kanske först, att älska sig själv med sina brister. Och gärna komma ihåg dessa, de egna bristerna, i relationen med andra. En inställning som säger att jag vet att jag är människa och mänsklig. Och jag väntar mig att du också är det.

Och apropå tro, så tror jag att Gud kan älska mig och förlåta mina misstag: Det fantastiska med Gud och hans kärlek är ju att han älskar mig ändå. Det är därför jag trygg. För när jag misslyckas vet jag att jag kan säga förlåt och han accepterar. 

På det sättet vet jag att jag är värd att förlåtas. Då kanske jag också vågar stå för mina misstag på ett sätt som jag inte kunnat utan honom. Och om jag vågar stå för dem och vet om dem, kan jag också se när jag är på väg åt samma håll igen. Och kanske tänka till en extra gång. Inte för att jag måste utan för att jag kan. Ja, jag tror på hans kärlek och att den kan göra något med mig! Tänk om det kunde vara det jag utstrålade!? För det hade jag gärna gjort!!! Och då hade jag kanske varit ett föredöme....

För det finns något fantastiskt med kärleken, en kraft att älska när man själv blivit älskad. En kraft att också förändras och förändra. Men det får bli en annan historia och ett annat inlägg...

Kram och önskan om en god söndag!