söndag 7 september 2014

Jag har ett värde. Du har ett värde.


Ja, det här blev ett annorlunda inlägg. Ett allvarligt. Och viktigt. I viktiga tider.
Hoppas du orkar läsa!

En av de saker man får kämpa emot som sjukskriven är känslan av att vara onödig. Att man inte bidrar. Är ganska värdelös, rent av.

Som  den där första morgonen när barnen och mannen åkt iväg. Och jag fann mig själv sittande vid köksbordet i ett tomt hus. Ska jag sitta här? TIll ingen nytta alls!? Varken för min familj eller för samhället i stort. Så kändes det, faktiskt. Fast att jag visste att detta bara är för en tid.

Och därför får jag påminna mig själv om det jag egentligen redan vet. Att  jag har ett värde. Precis som alla andra. Och inte bara det. Jag är värdefull!

Inte för att jag har ett fint yrke. För att jag drar in pengar. För att jag har ett stort hus eller söta barn. Utan bara för att jag är människa.

För de flesta av oss är detta självklart. Men inte mindre självklart än att det uttrycks i de största av dokument. Som i FN-stadgans första artikel: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De grundläggande mänskliga rättigheterna. Grundade i allas lika värde. Mitt värde och ditt värde.

Som för mig som troende också uttrycks i bibelordet. Som jag kan luta mig mot när livet gungar lite. När jag misslyckas. Eller när jag inte riktigt förstår människor omkring mig. Den gyllene regeln, du vet:

Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa som dig själv (Luk. 10:27).

Att älska Gud, mig själv och andra. 
Vackert! Svårt! Och revolutionerande!

När jag läser det hör jag att jag faktiskt ska älska mig själv; det är inte bara ok. Det är helt rätt. Men jag behöver också älska min nästa på samma sätt.
Nej, jag lyckas verkligen inte alltid med vare sig det ena eller det andra. Men orden ger en riktning. Och ett sätt att se när jag är på väg åt fel håll.

Jag har, inte bara ett värde som ingen kan ta ifrån mig. Jag är till och med värd att älskas. Även som sjukskriven, orkeslös och utan uppenbar nytta.

Och människorna runt mig är också värda att älskas. Precis lika mycket. Även när jag kanske inte riktigt förstår dem eller känner för att uttrycka det.

Och om jag tror på detta så behöver också kärleken till Gud, mig själv och andra få konsekvenser som syns. Behöver jag säga något mer? Ja, jag tror tyvärr att jag måste det! 

Vem är min nästa? Var går gränsen för värde och kärlek?

Som Galaterbrevet 3:28 beskriver: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 
Vem som är min nästa sträcker sig därmed över nationsgränser, över språk, över kultur. Långt utöver vad jag själv kan förstå eller känna igen. 

Det värdet och den kärleken sträcker sig även till dem som kommer till mitt land, som flyktingar från ett annat land. De som kanske kommer i obekvämt antal, som kanske inte förstår att uppskatta alla mina traditioner eller vad jag sätter värde på. 
Bara för att de är precis lika mycket människa och har samma värde och rättigheter som jag. Är precis lika mycket värda att älska som mig själv.

Om jag är värd att älskas är de det. Om de är värda att älskas är jag det.

Men är det inte för dyrt? För svårt? För mycket? Eller för obekvämt? 
Visst kan man känna så! Men i ett annat sammanhang hade vi nog kallat sådana känslor för rädsla och egoism. Inget annat.

Men resurser är ju begränsade och ändliga! Kulturkrockar besvärliga. Språkförbistring krångligt. Vore det inte bättre att bara ska skicka hjälp till människor där de är?! I ursprungslandet?
Det är klart att bistånd är viktigt. Att det kan vara till god hjälp. Men kanske inte i brinnande krig!? När  barn ser sin mamma våldtas framför deras ögon eller sin pappa ledas bort av polis för att aldrig mera återses? När genomkorrupta regimer lägger beslag på hjälpsändningar till de hungrande och frysande?
Att så begränsa betydelsen av mänskligt värde, medmänsklighet och kärlek vore att kraftigt redusera betydelsen och den revolutionerande kraften i ovanstående bibelord.

Att inte begränsa, förminska eller tumma på människans värde är också så oerhört viktigt för oss alla. För hela det samhälle vi lever i. Om vi idag säger att värdet och rättigheterna bara gäller oss, då är de inte längre allmänna och lika. De ligger istället öppna för diskussion. Om det idag är flyktingar som är för dyra att tas om hand, så kanske andra grupper anses för dyra, eller besvärliga, i morgon. 
På vilket sätt kan vi då hävda ett skydd för ej arbetsföra personer, handikappade, gamla och sjuka, människor med åsikter bortom det politiskt korrekta, människor med alltför religiös läggning osv.

Om vi börjar gegränsa och förändra. Då har vi lämnat den grund för samhället som återfinns i den gyllene regeln. Som grundas i respekt för människovärdet och i kärlek. Och inte i rädsla eller egoism. 
Vilken blir grunden? Vilken riktning får den processen? 
Är det inte så att det samhälle som börjar definiera om detta ofta får se omdefinierandet styrt av dominerande grupper och dagens rådande agenda?!
Gud hjälpe den som då inte tillhör den dominerande gruppen. Och Gud hjälpe oss om en sådan samhällsutveckling tillåts fortgå.

Om detta vittnar historien om och om igen. 

Vi har väl inte glömt!!? Redan!!?

En kram på detta, som vanligt? Ja: En stor kram till dig! 
Hoppas att vi tillsammans kan hålla famnen öppen!






5 kommentarer:

Mamma hela veckan sa...

Kloka du!
Detta är självklart för många av oss, men så avlägset för andra. Och det gör mig rädd.
Kram tillbaka
Anna

Anonym sa...

Tack tack för dina kloka ord i dessa tider o VAL tider!!! Du är så begåvad att uttrycka dig och insatt i så mycket !!! Tack igen❤️

R sa...

Så bra skrivet!! Det här behöver lyftas högt!! Uppskattar dig!! Kram

Elisabeth sa...

tack för dina fina ord..

jag känner mig ganska värdelös idag nämligen, så pass att jag vill vandra vidare ensam och lämna allt.

men jag har lite hopp om att det blir ngo bättre.

hoppas på längre sjukskrivning.

kram

Unknown sa...

Åh, jag vet! Har haft sådana dagar. Hemska att ta sig igenom. Men sedan kommer bättre dagar igen!
Jag skulle faktiskt rekommendera samtalsmottagningen via primärvården (vårdcentralen). Det hjälpte mig att sortera ut vad som gör mig bättre eller sämre och att hitta en riktning i livet.
Stor kram till dig, idag!!!