söndag 9 februari 2014

Sabbatstankar: Att bli av med lite skam

Jag vet inte om du har tänkt på det, men det finns ganska mycket skuld, rentav skam, förknippat med det här med utmattning. Att inte längre klara av det man tycker att man borde klara av. Och att se att det påverkar omgivningen, arbetsprestationen och, det värsta av allt, familjen.
Bara det kan ge ångest! Eller spä på den ångest som man egentligen redan har, eftersom just skuld och ångest ofta är en del av utmattningssymptomen. Och så är man inne i en ond cirkel. Jag är trött och ångestjagad och känner ännu mer oro över att jag inte orkar. Oron tar en massa energi i anspråk. Vilket gör mig ännu tröttare!
Det här är en stor del i att jag faktiskt skriver om utmattningen på bloggen: Att bryta den onda cirkeln. Det står ju att sanningen ska göra oss fria. Så jag skriver inte för att jag tycker synd om mig eller för att jag vill att andra ska tycka synd om mig. Jag skriver inte heller om det för att liksom gotta mig i mitt problem, utan för att rikta lite ljus på sånt som oftast får ligga i mörkret - där skuldkänslorna trivs så bra!
Artikeln om Anna Thornell i Dagen, som idag arbetar professionellt inom kyrkan för att hjälpa andra ur utmattning, gör just detta:  Lyser lite på det man oftast inte vill eller vågar tala om. Hon berättar öppenhjärtigt om hur det var när hon var utbränd på ett sätt som lyfter av mig lite skuld. Hon är så ärlig att hon berättar om de känslor som sa att Gud övergett henne. Att hon var så arg på Gud att hon ibland bara ville svära! (Oj, oj!) 
Jag vill minnas en bibelperson som betedde sig på ett liknande sätt: Var arg på Gud och uttryckte detta: Nämligen kung David (som han visserligen blir senare). Och jag tänker att Gud verkar ju ha stannat kvar vid hans sida ändå... Han verkade klara av att höra det där. Och jag minns att Gud vet vad jag tänker innan jag ens hunnit uttala det. Egentligen ingen poäng med att tiga för honom alltså!
Ja, det kan vara svårt att liksom hitta Gud i det här! Och att pressa sig själv för att prestera en gudsrelationen är det inte riktigt läge för. För det finns ingen kraft.
För Anna var samtalen med en kristen terapeut viktigt. Det gav hopp om att livet kunde bli bättre och att tron kunde hålla. En person nära mig har berättat hur hon lärde sig att stilla ner sig och lyssna in Guds röst när hon var som tröttast. Att ens koncentrera sina tankar någon längre stund var då fortfarande en utmaning, men att lägga sig ner och bara vara hos Gud var möjligt. Och att våga lyssna till hans röst, var en viktig del i hennes tillfrisknande och en lärdom hon sedan dess bär med sig.
Berättelserna från dessa både kvinnor ger mig hopp! Att ilskan och distansen kan ersättas av hopp och närhet. I den stillhet som är det jag klarar av. 
Tack för det!

...bara i dig har min själ sin ro...



Kram!

7 kommentarer:

Hanna sa...

så fint du skriver.
Hanna

Jenny Åberg sa...

Tack för din kommentar, Hanna! Nu har jag hittat en ny blogg att följa också :)

Maria Götesson sa...

Jenny!
Vill bara skicka en kram till dig så här lite digitalt. Såg dig i skolan idag men du var för långt borta för en kram. Så här kommer en nu istället:
<3 KRAAAM!!!! <3

Jenny Åberg sa...

Underbart! Tack Maria 😊

Lilla Familjen Axenstedt sa...


“We need to find God, and he cannot be found in noise and restlessness. God is the friend of silence. See how nature - trees, flowers, grass- grows in silence; see the stars, the moon and the sun, how they move in silence... We need silence to be able to touch souls.

Lilla Familjen Axenstedt sa...

Detta är ett citat som gett mig perspektiv under perioder. Kram.

Jenny Åberg sa...

Ett citat som tål att läsas några gånger! Tack Emma!