söndag 15 december 2013

Alla perfekta kristna!

De där perfekta kristna. Var finns de egentligen?
Jag läste en gång en krönika om hur en person sett en framförvarande bil köra sådär aggressivt och fort genom stan. Till sammanhanget hörde att bilen hade en lite dekal, förställande en fisk, ni vet Jesustecknet, klistrat på kofferten. 
Jag håller alldeles med krönikören om att detta inte var bra. Föraren var ju en fara både för sig själv och för andra och till på köpet drog hon eller han med sig Jesus på färden! Ungefär som att säga att så här kör man om man tror på Jesus! 
Men det är också något som gnagar i mig när jag tänker på denna krönika. Något som handlar mindre om det faktum att man inte bör köra för fort, varken med eller utan Jesusdekaler, utan om att det ibland verkar finnas en allmän förväntan att kristna borde bete sig på ett föredömligt sätt. Och den här bilden är nog inget som bara kommer från omvärlden. Den här uppfattningen tror jag att också många kristna också bär på .
Jag kommer att tänka på ett bibelord där Paulus skriver till sin medarbetare , den unge Timotheus: Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet.
Tänk om vi har missförstått det här med att vara ett föredöme? Vad betyder det egentligen? Om det betyder att en kristen ska vara felfri måste jag säga att jag är ganska misslyckad! Och jag vågar faktiskt påstå att jag under mina 35 år aldrig träffat på en perfekt kristen. Och tro mig, jag har träffat en hel del. 
Ibland har jag nästan inbillat mig att jag hittat ett sådant exemplar. Speciellt när jag för första gången träffar en fantastisk kristen människa, en sådan som har en hel uppsättning härliga berättelser om vad de fått vara med om. Men tro det eller ej, om man träffar personen en andra eller tredje gång, eller allra helst om man gör något tillsammans, då dyker de upp, de där misstagen och bristerna! Så den som envisas med att kristna borde vara perfekta får nog bereda sig på att leta länge för att hitta ett exempel!
Nej, det där föredömliga måste stå för något annat! Att vara ett föredöme, i det ligger ju också att den som betraktar föredömet ska få en bild av hur man själv kan bete sig eller tänka. Om jag verkligen anser att jag borde vara perfekt, men egentligen vet att jag ofta misslyckas, sänder jag förmodligen ut ett budskap, medvetet eller omedvetet, att man borde sträva efter att vara ofelbar. När jag misslyckas betyder det alltså att jag borde kämpat lite hårdare. Misstagen blir misslyckanden som inte borde finnas där. Något som måste förtigas och döljas. 
Då kanske strategin att lägga på den där fasaden och hoppas att ingen kommer tillräckligt nära för att genomskåda mig fullt användbar och rimlig!
Hua! Det är inga krav jag önskar någon annan att leva under. Och inget undermedvetet budskap jag önskar sända ut. Föredömligheten som Paulus skriver om skulle handla om kärlek, tro och renhet. Då är jag böjd att säga att det vore ett konstigt, för att inte säga dåligt, sätt att visa kärlek till någon. Där kärlek blir något som är helt beroende av prestationen. Och dessutom omöjligt att leva upp till. Där vi alla har något som måste döljas och som gör att ingen vågar komma nära den andra.
Ett föredöme i kärlek. Det behöver kanske inte heller betyda att jag ska älska någon FÖR dennes brister. Jag tror att de flesta av oss gärna skulle sluta snäsa åt barnen eller glömma bort sådant man lovat. Då vore det ju trist om man blev mindre älskad om man nu lyckades komma till rätta med detta.
Nej, kärlek måste handla om att älska någon med hans eller hennes brister. Eller kanske först, att älska sig själv med sina brister. Och gärna komma ihåg dessa, de egna bristerna, i relationen med andra. En inställning som säger att jag vet att jag är människa och mänsklig. Och jag väntar mig att du också är det.
Och apropå tro, så tror jag att Gud kan älska mig och förlåta mina misstag: Det fantastiska med Gud och hans kärlek är ju att han älskar mig ändå. Det är därför jag trygg. För när jag misslyckas vet jag att jag kan säga förlåt och han accepterar. 
På det sättet vet jag att jag är värd att förlåtas. Då kanske jag också vågar stå för mina misstag på ett sätt som jag inte kunnat utan honom. Och om jag vågar stå för dem och vet om dem, kan jag också se när jag är på väg åt samma håll igen. Och kanske tänka till en extra gång. Inte för att jag måste utan för att jag kan. Ja, jag tror på hans kärlek och att den kan göra något med mig! Tänk om det kunde vara det jag utstrålade!? För det hade jag gärna gjort!!! Och då hade jag kanske varit ett föredöme....
För det finns något fantastiskt med kärleken, en kraft att älska när man själv blivit älskad. En kraft att också förändras och förändra. Men det får bli en annan historia och ett annat inlägg...
Kram och önskan om en god söndag!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vilka tänkvärda ord, fick läsa det två gånger....Bless

Jenny Åberg sa...

Till dig också: Bless!

Hanna sa...

Väldigt bra och tänkvärt! Jessica Erensjö❤

Jenny Åberg sa...

Tack Jessica. Önskar dig och familjen en riktigt härlig jul!

Kanela sa...

Väldigt tänkvärt o bra, moget skrivet. Men det där kämpar jag med ibland. Nåden...så vackert men ibland så svårt att ta till sig. Sedan att andra förväntar sig (JO IBLAND! att jag ska vara så himla duktig som kristen, jag är bara en liten vanlig människa. EN sak är jag tvärsäker på; jag vill INTE uppfattas som präktig! O det gör jag inte heller, är en rätt gladlynt person med fel o brister som försöker mitt bästa. :) Älska din nästa som DIG SJÄLV ja! Tack o lov! En /snart) 46årig kärring i smålanndsskogarna! KRAM!

Jenny Åberg sa...

Tack för det Lena! Väldigt uppmuntrande att läsa dina tankar och positiva feedback!