En bra dag!

Vi är på väg i bilen alla fem. Vi är egentligen alldeles för sena. Ärenden måste hinnas med på vägen. Min man småspringer in i affären. Försvinner in genom dörrarna för att alltför snart dyka upp igen. Nu småspringande i ett lite snabbare tempo än förut. Han har glömt plånboken!

Han kommer tillbaka igen, en stund senare, och slänger in både presenter till ett barnkalas och ett par påsar godis.

- Har du köpt godis, pappa, frågar förvånade barn. -Jaa, svarar pappa. Jag portionerar ut några var till de händer som sträcks ut från baksätet. I bilen blir det tyst sånär som på ljudet av kola som tuggas.

Visst är det en bra dag, säger han då, min man.  Solen lyser och vi sitter här allihop och har varandra. 

Jag vet inte om jag tyckt att det var en sådan strålande dag fram tills dess. Trött, med tankar som far runt i huvudet utan att nå något svar och fortfarande stressad efter morgonens jäkt. 

Men i den stunden blev det en bra dag! Faktiskt bara sådär! Jag som egentligen hatar, eller åtminstone starkt ogillar, att komma för sent, accepterade att läget var som det var: Fram kommer vi. 

Och under tiden... har vi varandra! 

Kram!