fredag 28 februari 2014

Motbjudande tiggeri?

Nu står fredagsbuketten på bordet, kylskåpet är laddat med råvaror till enkla, men goda, rätter och huset städat. En dag av vila och lite umgänge står på schemat efter en avslutad arbetsvecka.


Men det jag egentligen har i tankarna är veckans tur på stan med de tre barnen. Vi var på väg till bokrean och biblioteket för att lämna tillbaka en bunt böcker när vi redan efter några meter upptäckte den första tiggaren. Javisst, på gågatan i vår lilla småstad halvligger inte mindre än fyra tiggare!
De där siluetterna av människor, iklädda bylsiga mörka kläder, uppkrupna mot fasaderna. Liksom utspridda med jämna mellanrum. De förändrar gatubilden och påverkar obönhörligen stämningen.
Barnen upptäcker dem, som oftast, först och vill ge en peng. Min känsla är ett svagt obehag. Vill helst inte se. Bara fortsätta min lilla promenad med små ärenden att utföra. Och sedan ta med barnen hem, laga en god middag och dricka en kopp kaffe på maten.
Men de sitter där och påminner mig om att livet för många människor inte ser ut så. Ska jag ta in dem i mitt medvetande eller skjuta bort bilden av hopkrupna gestalter? För om jag ser dem gör det något med mig. Deras gestalter krockar brutalt med mitt livs ordnade, varma, tillvaro. Det ställer besvärliga frågor. Skulle jag kunna göra något för dem? Har jag något ansvar för dem? Är det moraliskt riktigt att lägga 89 kr på en tulpanbukett när samma summa skulle ge mat för dagen till någon som kanske inte har?
Det är lättare att skjuta undan tankarna och lägga upp ett försvar i stil med att de säkert kommer från ett annat EU-land. De är säkert styrda av någon liga som samlar på sig tiggarpengar i miljonklassen. (Fast att Rikspolisstyrelsen gått ut och sagt att det finns ytterst lite belägg för att sådana ligor härjar i Sverige.) Deras hemland borde väl göra något för dem.
Men mina tankar har gått för långt. Jag kan inte längre stänga ute. Vill inte. Även om någon annan borde tagit ansvar. Även om det varit bättre att de kunnat arbeta i sitt hemland. Sluppit resa långt bort för att njuta av kylan och snålblåsten på stensatta gator i en liten mellansvensk småstad. Jag kan ändå inte komma ifrån det faktum att jag besitter möjligheten att göra något. 
Jag stålsätter mig. Ser dem i ögonen. Ler. Låter barnen ge en av dem en liten summa.  
Är fortfarande inte säker på att det var rätt sak att göra. Försöker jag köpa mig fri? Jag känner mig inte speciellt fri. Har dem fortfarande kvar på näthinnan. Och jag kommer fram till att jag vill ha det så. Det är värt det. För jag vill inte leva mitt liv med skygglappar!

Kram!

PS: I veckan skrev UnderbaraClara om dagens stora godpåsar som "obscena". Och det gjorde mig så trött! Synonymer till obscen är enligt storaordlistan.se: Grov, oanständig eller snuskig. Ett annat möjligt uttryck är enligt Wikipedia "motbjudande". Är det "snuskigt" med stora godispåsar??? Motbjudande, kanske, att någon vill göra påsarna så stora att jag köper mer än jag borde. Visst. Men att kalla stora godispåsar för obscena: Det gör sockerdebatten mer löjlig än konstruktiv. Då diskuterar jag hellre varför t ex tiggeri kan kännas just motbjudande. DS

1 kommentar:

Anna-Karin sa...

Dina tankar kring tiggare är så vanliga hos mig också. Här nere är de så många och ses så ofta. Använder de pengarna till mat som de säger att de ska, eller går det åt ytterligare en flaska alkohol? Behöver de verkligen pengarna till dotterns doktorsbesök? Vi köper ibland mat åt dem, men kan då få frågan var köttet är? Då blir jag så trött ... En del gör egna hantverk och säljer, det ger mig iallafall lite hopp. De gör något, tigger inte bara. Komplicerat värre, men ändå verklighet över hela världen.