Sjödin och att våga vila!

Jag minns inte hur många gånger jag under det senaste året tänkt: Vad gör vi för fel!? Om jag ska vara riktigt ärlig har jag alldeles för ofta känt mig så trött att jag inte vet hur eller om jag ska orka med vardagen. Och samtidigt undrat varför. Samtidigt som jag har flera vänner, bekanta och även nära i familjen som är eller har varit utbrända.

Jag får känslan av att något är fel. I hur vi lever, hur vi tänker, vilka val vi gör. Jag trevar efter något slags svar. Något att hålla fast vid. En rationell lösning som hjälper mig att lägga upp en bättre taktik.

Det är svårt att hitta någon sådan, men kanske börjar jag ändå förstå något som jag förut bara anat. 

Jag besökte en föreläsning av Tjomas Sjödin häromdagen. Han är både författare och pastor och har nu skrivit boken: Det händer när du vilar. 

Hans sätt att se på vilan attraherar: Vila är mer än återhämtning eller att vila upp sig när man redan är slutkörd. Det är att ladda. Att hämta kraft inför kommande dagar. Ur vilan kan nya tankar, lösningar eller drömmar träda fram. Hjärnan arbetar fritt och kreativt, när vi inte hela tiden pressar den. 

För en tid sedan fick jag möjligheten att vara ensam hemma en helg. Det här är L.Y.X. för mig. (Men känns också lite skamligt; att ta tid från barnen så där. De känslorna får jag ta.)

Under en sådan där helg läser jag böcker, vilar, tar tid till en försummad vän och  fixar sådant jag inte hunnit med. (Tack min man och familj för detta!!!) 

Men det är lite skrämmande att märka att tempot på något sätt sitter kvar i huvudet och i kroppen. Det fick mig att stressa med det jag behövde göra. Trots att jag hade all tid i världen. Till sist fick jag intala mig själv att helt enkelt sätta mig ner, med en bok vid min sida och stänga av radio, TV, lägga undan telefonen och läsplattan. Låta det bli tyst. Och låta tankarna löpa. Blunda en stund. Och faktiskt vila. Och efter ett par timmar i soffan känna lusten att göra något: Nej, nu VILL jag ordna med det där!

Tänk om livet kunde få vara så!? Att kunna arbeta och fixa med sånt som behöver fixas och därimellan få vila. Göra ingenting.  Och känna kraften och kreativiteten komma inför kommande dagar. 

Det är ett sätt att leva som jag tror att vi nästan glömt bort. Och som Thomas Sjödin påminde om. En tid där en stund på sofflocket inte var något skamligt och där en dag under varje vecka var vigd åt vila. 

Arbete och vila, vila och arbete. Det borde vara självklart: När man är trött så behöver man vila. Men när vi lever i ett samhälle där vi inte när som helst kan ta en paus, när vi till och med känner att det är lite omoraliskt, ja då får jag väl se till att med jämna mellanrum planera in lite vila och säga till mitt sinne och min kropp att nu är det dags för... ingenting en liten stund. Så kanske en sådan rytm känns normal och naturlig så småningom..?

Kram!