Får man gråta i TV?

Kommer ni ihåg när utrikeskorrespondent Cecilia Ud'en började gråta under en intervju av en till synes kall byråkrat om flyktingbarns situation? Vilket liv i luckan det blev! Och Uden fick heta snyftdrottning fast att hon, mig veterligen, aldrig låtit sin egen gråta höras i etern tidigare...
Idag var det Bella Lindes tur att gråta, om än nästan bara som en snyftning mellan orden, under intervjun i Nyhetsmorgon. Hon pratade om vikten att återta kunskapen om jorden och odlingen för självhushållning. Och egentligen vill jag hellre skriva om innehållet i intervjun och hennes nya bok, än om gråten i sig. För det är en viktig fråga! Viktigare än en trendig växt eller årets pelargon! Så viktig att vi nästan väjer för den eftersom den ställer frågor om vårt liv och vår tid.
Att engagemanget och kanske en kanske en gnutta frustration tar sig uttryck i en tår eller en snyftning gör mig verkligen inget. Visst är det ok att känna att saker är viktigt, på riktigt!? Och att den känslan får höras och synas lite? Fram för fler uttryck av mänsklighet i viktiga frågor!

Kram!