onsdag 23 oktober 2013

5:2, lchf och Viktväktarna:

Var nyss på väg hem från jobbet och passade som vanligt på att lyssna på något matnyttigt (ha ha) på P1. Den här gången diskuterades den just nu hypade dieten, eller hälsofastan, 5:2 på ett initierat sätt. Under tiden satt jag där och funderade lite över mitt eget beteende och mina val när det gäller mat. 
Jo, jag erkänner; jag har testat den: 5:2-fastan. Jag kom, i princip, fram till två saker: Jag hoppade på 5:2 metoden för att jag, som jag tror flera andra, provat flera andra sätt att gå ner eller hålla vikten och precis som dietisten sa i programmet kände att det här var en enkel diet, som verkade bra för kroppen och som jag nog skulle klara av. -Nog klarar jag att vara "redig" i två dagar varje vecka!?
Hur gick det? Jag gick ner ett par kilo på två veckor och det är väl ganska bra på ett sätt. Men jag fick helt enkelt konstatera att inte heller den här dieten passar mig: För det första är jag en person som inte mår bra av att inte äta regelbundet. Jag får ont i huvudet och blir allmänt grinig och bara det borde egentligen ha fått mig att avstå! För det andra är den är 5:2 inte bra om man haft någon form av ätstörning. Det här är tycker jag är väldigt viktigt att poängtera! Jag har aldrig haft någon ätstörning, men när jag gått hungrig en hel dag var det lätt att släppa taget de följande dagarna: Då jag egentligen borde ätit näringsrikt eftersom kroppen varken fått tillräckligt med energi eller näring under fastedagen, fyllde jag istället på med... tja, litet för mycket och lite för dåligt. Det kan iallafall inte kallas ett sunt förhållningssätt till mat! Det är helt enkelt dags för mig att konstatera: Den här dieten passar inte mig! Kanske passar den dig, men som sagt, inte mig.
Så vad gör jag då? Med mina få extrakilon och min vilja att leva lagom sunt och känna mig lite allmänt snygg sådär? 
Kanske dags att vända tankarna; att så att säga ta det från andra hållet? För varför äter vi över huvudtaget? Vår kropp och knopp behöver tydligen näring och maten verkar också fylla en viktig social roll i livet. Så varför inte utgå från detta!? Det borde kanske vara det självklara!
När jag väl är inne på dessa tankebanor börjar jag faktiskt bli ganska irriterad. Både på mig själv och den kultur jag är en del av: Jag ser hur kokböckerna och tidningsbilagornas lchf-recept nu snabbt byts ut mot motsvarande för 5:2-modellen. "Så lyckas du med 5:2 dieten"! - Så fint, tänker jag, att ni vill hjälpa mig att lyckas! Eller snarare: - Så fint av mig, att jag hjälper till att hålla liv i bok- och dagstidningsbranschen...?! Och jag tänker att jag vet bättre, jag borde inte låta mig påverkas på det här sättet!
Nej, tillbaka till mina egna funderingar kring vad jag egentligen behöver av maten. Vad behöver jag socialt från maten? Kanske en stund tillsammans med familj, vänner och kollegor, där inte hela samtalet handlar om vad eller hur vi äter utan om varandra?
Vad behöver min knopp? Bra näring och ett jämnt blodsocker (tydligen)? Vad behöver min kropp? Lagom mycket energi, vitaminer och mineraler... och ett hyfsat jämnt blodsocker :)  
Jag vet; bilden är mycket förenklad och dessutom svår för olika branscher att tjäna pengar på...
Men jag tänker att mitt fokus borde ligga på att äta det jag behöver få i mig. Om jag sedan vill dra ner på kalorier och ändå känna mig hyfsat mätt borde jag väl fylla på lite extra med sådant som ger mycket vitaminer och mineraler; typ grönsaker, och dra ner lite på energin; som i kolhydrater och fetter. Inte så mycket på protein, eftersom det håller mig mätt. Det gör ju fett också, men det tar instinktivt emot att frossa i fett. Och jag vill inte utesluta något, eftersom jag tror att variation är bra.
Var hamnar jag då? Tja, i den gamla tallriksmodellen skulle man kunna säga: en tredjedel kött, en tredjedel kolhydrater och en tredjedel grönsaker på tallriken. Hälften grönsaker på en normal tallrik om man vill minska sin vikt lite. 
Funkar det!? - Ingen aning. Jag har aldrig provat förut och jag är inte någon dietist.
Kan det vara skadligt? - Det har jag svårt att tro. Känns det sunt? Ja, djupt ner i magen känns det på något sätt oerhört bra och riktigt! Och ett sätt att se på mat, på mig själv, som jag gärna vill skicka med till nästa generation!
Så, nu struntar jag i såväl dieter som att ställa mig på vågen stup i kvarten! Jag är urless på alla bantningsformer som säger vad, hur och när jag ska äta!!! 
Det blir kanske lagom att göra en avstämning runt jul och då menar jag att jag ska stämma av hur jag mår och på sin höjd ta tag i ett måttband. Jag tror att kroppen har en enastående förmåga att laga sig själv, om jag ger den lite hjälp på traven! 
Och jag är faktiskt lite nyfiken på hur jag kommer att må då, om ett par månader. Det kanske du också är?
Kram!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kunde inte skrivit det bättre själv......nu skall jag snart kraman tre små troll. Ha en riktigt sköööön helg och njut av lugnet!!

Jenny Åberg sa...

Jag har verkligen njutit av lugnet och nu njuter jag av höstlov med de tre. Tack yschter!!!!!!!!