tisdag 7 januari 2014

Spretigt värre (och den stora tröttheten)!

Ibland tänker jag att min blogg skulle kunna vara Sveriges spretigaste. Det är inredning och det är tankar om livet,  lite mat, lite mode och på sommarhalvåret mycket trädgård, tro och ibland till och med lite politik! 
Tanken att skapa fler, mer homogena bloggar, har slagit mig. Men jag vill inte! Bloggen är min avkoppling, mitt intresse och min plats att uttrycka det jag tycker är viktigt och till viss del, faktiskt, vem jag är. Den speglar mig och mitt liv. Och då blir det spretigt. För vem är egentligen endimensionell som en pappdocka? Vem vill vara det? Inte jag!!! Jag är yta och innehåll, tankar och handling, realtid, dåtid och framtid, på en och samma gång!
Samtidigt känner jag behovet att sammanfoga och förenkla. Göra det lättare för dig som läsare att hänga med. Att veta vad du kan förvänta dig när du tittar in här. Så jag tänkte lista några saker som kommer att bli frekventa här på bloggen under våren. Sånt som jag är intresserad av, tycker är roligt, förbryllande eller viktigt.
Den första kategorin är enkel och rakt på sak: Jag tycker ju att inredning är väldigt roligt och det kommer jag med all sannolikhet att fortsätta göra. Mina hemmakollage kommer att slängas in under rubriken "Stilleben och intedningsinspiration" och de mer handfasta tipsen att dyka upp under "Pyssel och hemmafix"! Jag hoppas att du ska bli inspirerad!
Tankar om barnen och familjen, om min tro, att äta sådant jag mår bra av och tycker är gott, liksom att få till träning under den tid som bjuds är andra kategorier: "Mammatankar", "Sabbatstankar", "Meningsfull mat" och "Hälsa in och ut". 
Problemet är dock att jag tror att jag behöver nämna något som går som en röd tråd igenom allt detta. Som du kanske redan förstått mellan raderna, men som jag hittills inte riktigt varit beredd att dela.  Nämligen att jag just nu för en ojämn kamp mot vad jag vill kalla "Den stora tröttheten". Den som hotar att ta över mitt liv, suga ur min energi och hjärnkapacitet på en och samma gång och som ganska ofta saboterar mina planer. Enligt de tester jag fått göra lider jag av någon slags mildare variant av utbrändhet. (Sådär; då var det sagt!)
Jag är inte ute efter en massa sympati, men kanske förståelse. Framför allt vill jag vara ärlig, så att du som kikar in här kan förstå bakgrunden till mycket av mina tankar om tro och familj, om min träning och vad jag äter. Det här, kampen mot tröttheten, upptar helt enkelt en stor del av mitt liv, med dess olika områden, just nu. Jag hyser också en vag förhoppning om att någon kanske känner igen sig, kanske kan få lite uppmuntran igenom att läsa om en medsysters kamp eller till och med undslippa att begå något av mina misstag?
Det hade varit så mycket enklare att frejdigt kunna skriva utifrån att jag redan var ute på andra sidan och lärt mig allt om hur jag ska tackla det här. Men nu är jag ju inte där ännu. Och kanske är det bättre att ibland våga säga att jag är lite svag nu och här? Och inte bara då och där... (Oj då, nu rimmar jag visst också!)
Jag är fortfarande lite rädd för att bli betraktad som "hon den trötta". För jag, precis som alla andra, är inte densamma som mina problem eller bara en sjukdom. Vissa dagar är jag piggare och känner mig nästan som vanligt och ibland räcker kraften bara till halva dagen. Eller möjligtvis en tredjedel... Men jag  ska göra mitt bästa för att bli bättre. Och jag tänker använda de redskap jag gillar bäst, nämligen att ta reda på så mycket jag kan och att skriva ner mina tankar så att jag själv förstår dem lite bättre. 

Välkommen att dela resan med mig!
Varm kram!

4 kommentarer:

Helene Dyrelöv sa...

Det är ju inte lätt att skriva att man har en mild variant av utbrändhet. Modigt!
Är det något som jag kan hjälpa dig med på något sätt, så vill jag att du säger till. Jag kan hämta barnen i skolan, eller de kan vara här, om du behöver ensamtid.
Jag ska be om styrka och engergi för dig. Kramar!

Jenny Åberg sa...

Tack, vännen!

Maria Götesson sa...

Kram Jenny!
Väldigt modigt av dig. Och jag tror nog att skrivandet kan vara ett välädigt bra redskap på vägen. Att få ner sina tankar i skrift, dels för att andra ska få läsa, men inte minst för att kunna läsa själv. Att läsa sina egna ord kan ge riktiga aha-upplevelser. Det blir mer konkret, mindre vimsigt. Åtminstone för mig. Tänker på dig! Kramar!

Jenny Åberg sa...

Tack! Ja, det känns som om jag är inne i en process där jag behöver just det; fundera och bena ut vad som är vad och vad som funkar.