Arbete och vila: Att få struktur på livet!

Veckan som gått har varit både ock. Ganska dålig när det handlar om den där tröttheten. Trots det har veckan också erbjudit någon slags vändning. Jag börjar med jobbiga så att jag kan sluta med det trevliga...

Arbete och vila. Tänk att det ska vara så svårt!!! Eftersom jag nu är trött så vet jag ju att jag behöver vila. Men när livet bara består av att arbeta eller ta hand om barn och sedan vila: Ligga på sängen. Sova. Vila lite till. Livet blir ju så fruktansvärt tråkigt! Jo, vilan gör mig lite piggare. Men jag blir trött på att vila. Trött på att alla andra ska få anpassa sig efter mig. Och så kör jag på igen. För att alltför snart ramla ner i det där djupa hålet av tröttheten. När orken, energin och glädjen plötsligt övergivit mig. Igen.

Tänk att jag blir lika förvånad varje gång! Det är ju egentligen ganska dumt! Därför har veckans positiva bestått i att jag börjat jobba med strukturen på livet. Den med arbete och vila. Att vila och att arbeta. Fast på ett nytt sätt!

Just vilan kan ju delas in i två olika sorter. Den aktiva vilan och den passiva. Att sova. Att ligga och vila och tänka på så lite som möjligt. Det är passiv vila. Den aktiva vilan är istället aktivitet som ger mig energi.

När jag väl satte mig att fundera en stund så förstod jag att jag just nu behöver ganska mycket av båda. Och det positiva är att jag sett till att göra plats för båda. Att i förväg skapa ett utrymme. Planera tror jag att det kallas :)

Som att jag lägger mig att sova ett liten stund direkt när lillan tar sin lunchsömn. Jag väntar inte tills jag gjort allt annat först. Utifrån att jag accepterar att vilan måste prioriteras! När vi alla är hemma på kvällen, då har jag min stund efter maten. Min och bokens. Ensam. -Ljuvligt!

Men den aktiva vilan består i att jag gör plats för promenader, lite träning och med jämna och ojämna mellanrum; något roligt. Sådant som lyfter själen. Så ikväll blir det tjejfest. Jag är trött. Kommer säkert att vara det efteråt också. Men det har gett mig något att se fram emot under arbetsveckan. Så jag tackade inte nej. Och ringde inte återbud. Faktiskt!

Ibland måste man ju se sig besegrad. Erkänna att det kommer att ta ett tag. Att komma igen. Att bli som vanligt. Men det positiva är också att när jag väl insett att jag behöver planera in den passiva och aktiva vilan fick jag också tillbaka en känsla av kontroll. -Jag kan göra något åt det. -Och jag gör det också!

Det betyder i sin tur att livet kan bli bättre. Det ger hopp! Jag hade nog inte riktigt förstått att jag höll på att tappa hoppet. Förrän jag hittade det igen! Så trots massiv trötthet och för många dippar, vägdes det ändå upp av en slags inre förändring. Hoppet! Jag släpper inte taget om det igen!

Kram!