lördag 28 juni 2014

Hur man blir utbränd!

Jag har länge tänkt berätta lite mer om hur jag hamnade i utbrändhet eller utmattningsdepression. Och jag tänkte börja med hjälp av den här, aningen märkliga, titeln. 
Som om utbrändhet vore nåt att sträva efter!? Som man vill ha en guide för att uppnå!? 

För hur man blir utbränd vet vi nog egentligen: Man gör för mycket och vilar för lite. Så enkelt och ändå så svårt! Att det stämde på mig visste jag en lång tid innan jag blev riktigt dålig. Och kunde ändå inte sätta stopp i tid. Och det faktum att jag inte är ensam om problemet gör mig inte piggare, men det hjälper mig åtminstone att förstå hur det blev som det blev. 

Utbrändhet är ju, trots allt, vanligast bland småbarnsmammor mellan 30 och 40 (enligt netdoctor). Så om jag raljerar lite, så blir det kanske både tydligare för dig och lättare för mig att börja beskriva hur jag hamnade här och hur tokigt livet kan bli, om man är just här, just nu:

Om du vill bli utbränd? Yrkesarbetande småbarnsmamma? Bra början! Du är självklart engagerad i dina barn och har ett jobb som är spännande och rejält utmanande. Jobba också över så ofta du kan! 
Var dessutom aktiv och engagerad på fritiden. Och håll ditt hem snyggt och tidsenligt dekorerat samt, mycket viktigt, din kropp i trim. Och känn in hur ditt värde går upp och ner beroende på ytan på dig, ditt hem och dina barn.
Och när du känner att du börjar bli riktigt trött fungerar det alltid bra att köpa ett nytt hus och dra igång några nya rejäla renoveringsprojekt! Gärna i samband med en ny graviditet...

Ja. På ytan kan man beskriva min väg mot utmattningsdepression sådär. Att jag blev sjuk kanske är ungefär lika förvånande som att en pollenallergiker nyser på våren?
För det är som om den här perioden i livet liksom pressar oss till gränsen av vår förmåga. Tills det inte krävs så mycket mer innan det brister. Och man går sönder. 

Om man tillåter det. För allvarligt talat så blir ju inte alla yrkesarbetande småbarnsmammor med utmanande jobb, nyinköpta hus och en aktiv fritid utbrända! Men väl förberedda för det. Liksom mottagliga för smittan. 

Och på tal om det där "om man tillåter det". Så gjorde jag ju det: Lät det svepa iväg med mig! 
Och därför var det så viktigt och nödvändigt att börja fundera över vad i allt det där som jag verkligen var tvungen att göra. Vad jag ville göra. Och hur just jag hanterat alltihop, både till det yttre och till det inre. 

För vissa saker bara händer och andra är man en del av de händer. Vad var det som bara hänt? Som jag inte kunde göra något annat med än att acceptera och skäppa taget om. Och vad kan och behöver jag förändra? För att bli bättre och för att fortsätta att må bättre. 

En spännande resa! I både tanke och praktik.
Men mer om det i ett senare inlägg...

Kram!






8 kommentarer:

Bara anna sa...

Bra inlägg! Mycket intressant det där....
Kram

Jenny Åberg sa...

Tack, Anna!

Anonym sa...

<3

Lilla Familjen Axenstedt sa...

Åh, mer, skriv mer. Vill verkligen läsa mer om detta. Inte för att gotta mig i din resa, men för att det är viktigt och aktuellt. Tack för att du delar med dig!

Jenny Åberg sa...

Väldigt roligt att läsa att det ger något att läsa om detta! Tänkte fortsätta och berätta om detta allteftersom.
Och alltid kul att höra från dig!
Kram,
Jenny

Lena sa...

Precis. Så enkelt och ändå så svårt! När man är mitt i allt det där roliga, utmanande och energigivande (tror man) så vill man inte känna gränsen. Jag tränar dagligen på att koppla av. Sååå svårt när det bubblar i kroppen av energi och idéer.

Kram Lena

Jenny Åberg sa...

3>

Maria G sa...

Bra skrivet. Du hittar orden! Kram på dig!