fredag 11 april 2014

Hur känns det att vara utmattad eller utbränd?

Ja, ungefär så här! Uppenbarligen. Jag som trodde att jag skulle ha förmågan att förutse och förebygga detta! Nu får jag bara acceptera att det är just här jag är.


Och det är ett ganska märkligt sätt att vara sjuk på! Jag har ju inte direkt brutit armen och är ju inte prickig som av någon slags allvarlig allergisk chock. Jag har inte magsjuka. Nej, inte ens feber, så att man kan vifta med en hypotetisk febertermometer till förklaring.

Och ändå är jag för sjuk för att fungera normalt, även om det kanske ser ut så utanpå. Därför kommer här en liten lista. En lista jag tyvärr kan skriva under på de flesta punkter. Den är min förklaring till dig. För dig som aldrig upplevt detta (din lyckost) och vill förstå. Och för dig som undrar om du själv är i riskzonen. (Vi är ju tyvärr alldeles för många som delar den här erfarenheten.)
Uppgifterna kommer från foldern "Blir man sjuk av stress? Om utmattning och återhämtning" av ISM-Institutet för stressmedicin, framtagen för Västra Götalandsregionens räkning. (Där kan du läsa mer.)

"Symtomen av långvarig stress kan variera från individ till individ, men följande symtom är vanliga:

Kroppsliga symtom
Huvudvärd, tryck över bröstet och hjärtklappning, orolig mage, yrsel, värk i nacke och axlar är några exempel. Sömnstörningar och trötthet större delen av dagen är andra vanliga symtom.

Kognitiva symtom
Koncentrationen blir sämre, man kan få svårt att läsa böcker. Minnet kan påverkas och man har svårt att hålla många bollar i luften samtidigt.

Psykiska symtom
Nedstämdhet, hopplöshet, depression,ökad oro och panikångetsattacker är vanliga symtom. Ångest kan visa sig på olika sätt både fysiskt och psykiskt."

Men att konstatera och acceptera att det här stämmer in på mig är en sak. Att acceptera är däremot en förutsättning för att på rätt sätt vända situationen. Jag kan faktiskt göra något åt det: Öka återhämtningen och minska belastningen. 

Så det är vad jag gör just nu. Vilar, vilar och vilar. Tar hand om familjen så bra jag kan. Fyller på med energi och motar negativa tankar genom lugna promenader, att träffa en vän då och då och att blogga när lusten faller på. 

Ungefär så. Och försöker i övrigt att inte fundera så mycket på framtiden. Bara en dag i taget. En vecka i taget. Och hoppas att kraften återvänder. (Helst imorgon!) Och försöker ha tååålamod :)


Kram!



2 kommentarer:

Helene Dyrelöv sa...

Jag ber för dej!

Jenny Åberg sa...

Tack! Det kan behövas :)