Om utbrändhet och utmattningsdepression och att vara alldeles lagom ärlig!

Vid det här laget hade jag tänkt börja skriva om tröttheten sådär efterhand. Retrospektivt. Med en tillfrisknads nyktra ögon.

Men sanningen är att jag haft ett bakslag under veckan. Jag är helt enkelt rejält trött. Igen. Så det där retrospektiva får vänta lite till.

Istället går jag tillbaka till min standardklyscha som för mig blivit på riktigt. Hade jag mött dig på stan idag och du hade frågat hur det är. Sådär som man brukar fråga hur det är. Då hade jag förmodligen svarat: En dag i taget. Det är lite bättre... 

Och kopplat på ett leende som inte riktigt hänger samman med ögonen.

För det där med " en dag i taget" var någonting jag kom på efter ett tag. När jag kände ett behov av att ha något till svar som jag inte behövde tänka ut i stunden. 

För vad säger man till folk? När de frågar. När man inte vill ljuga dem rakt upp i ansiktet, men tänker att de nog inte heller vill ha hela mina sjukdomshistoria serverad. Typ på gågatan i stan. Och när hjärnan verkar ha slumrat till. När den fungerar som en gammal båtmotor som startar först efter 25:e rycket.

Att "ta en dag i taget" var tillräckligt sant utan att bli utlämnande. Eller alltför obehagligt för den som lyssnar. 

Och är faktiskt vad jag lärt mig fungerar bäst när energin överger mig. Att inte lägga upp en massa planer för eftermiddagen som man sen går och känner sig pressad att genomföra och inte heller umgås så tätt med tankar på hur framtiden ska bli. Utan att bara gå in i vilan. Liksom bädda in sig i den som i ett rejält duntäcke en kall dag. Och tar em stund i taget. En dag i taget. Tills det vänder. 

Och då vet jag faktiskt att jag blir piggare! Det har jag också lärt mig. ( Tänk vad mycket man kan lära sig här i livet!) Efter någon dag eller två.

Så igår blev det väldigt mycket vila. Och idag blir det också mycket vila. Och det fina är att jag numera är ganska säker på att det fungerar. Vilket faktiskt gör att jag blir piggare lite fortare. 

Så jag tror nog att vi ska få en fin midsommar under regnet. Vi ska njuta av... Nej, det lät konstigt! Tillsammans med efterlängtade och ganska lugna människor!

Och sedan ska jag tänka intensivt, länge och ofta på att vi sällan minns de här helgerna för hur snyggt det var dukat eller hur speciell och nytänkande maten var. Utan för tiden vi gav varandra! 

Men lite måste jag piffa också. Bara lite!

Kram!